Åsa Carlsson och Sophie Ramström. "Ibland får man höra hur någon använt en strategi vi pratat om under samtalen redan här inne på anstalten. Det blir ju ett slags kvitto på att det vi håller på med gör nytta", säger Sophie.
Våld mot kvinnor
Det säger Åsa Carlsson och Sophie Ramström. Båda är programledare vid Anstalten Västervik Norra där ett hundratal intagna avtjänar fängelsestraff för kvinnofridsbrott/våld i nära relation.
Alla som avtjänar straff för den här typen av brott ska delta i särskilt utformade program som bygger på enskilda samtal. Syftet är att den medverkande inte ska återfalla i nya våldsbrott – att han (på Västerviksanstalten sitter bara män, reds anm) genom behandlingen ska få bättre självinsikt och förståelse för hur han kan förändra ett negativt beteendemönster.
Programledarnas uppgift är att försöka hjälpa de brottsdömda att hitta verktyg att använda sig av så att deras tidigare handlingsmönster inte ska upprepas
– För att kunna tillgodogöra sig den här behandlingen krävs att den medverkande från start har någon form av insikt om var ansvaret för det som hänt ligger, även om det här är något man ofta behöver jobba vidare med under behandlingens gång, säger Åsa Carlsson.
Både hon och Sophie – som båda har lång erfarenhet av olika typer av behandlingsverksamhet – har fått utbildningar internt inom kriminalvården och de förklarar att man inom myndigheten just nu använder sig av två forskningsbaserade metoder för samtalen. De förkortas Predov ("Preventing domestic violence") och RVP (Relationsvåldsprogrammet).
– Tidigare jobbade vi även med gruppsamtal men numera är det bara enskilda samtal som gäller och de är manualstyrda med olika fokusområden och teman som ska avhandlas, säger Sophie Ramström.
Det absolut svåraste i arbetet är när deltagaren fastnar i rättfärdigande och beskyllningar och söker förklaringar till sitt handlande utanför sig själv, enas de om.
– När man förminskar och normaliserar sitt beteende, säger Sophie.
– Det gäller ju då att få personen i fråga att förstå sitt eget ansvar även då han upplever sig ha blivit provocerad, fyller Åsa i.
Den våldsamma handlingen föregås ofta av frustration och en känsla vanmakt hos den som utövar våldet, och själva våldshandlingen blir det sista redskapet individen tar till.
Ofta handlar det om makt och kontroll, att den som slår upplever sig ha förlorat kontrollen på något sätt. Över en situation och/eller över den som blir slagen, förklarar de.
– Vi har alltid brottsoffret på vår axel. Det är exempelvis viktigt att alltid nämna kvinnan eller mannen som drabbats av våldet vid namn under samtalen. Och alltid när det behövs återföra fokus till mannen, som är föremål för behandlingsprogrammet, på hans ansvar för sitt eget agerande oavsett vad som föregått våldshandlingarna.
De våldsutsatta kan ju även vara barn, pojkvänner, syskon eller föräldrar, poängterar Åsa och Sophie.
Och våldet kan komma i olika skepnader. Utöver fysiskt våld talar man även om psykiskt våld, sexuellt våld, ekonomiskt/materiellt våld och socialt våld.
De menar att det nästan alltid upplevs skamfyllt att vara dömd för den här typen av brott och att man därför kan vara motvillig till att delta i behandling inledningsvis.
Man kan ha svårt för, eller bara inte vilja, identifiera sig med målgruppen.
– Många är reserverade i början. Då gäller det för oss att försöka förmedla trygghet så att det går att nå fram till personen i fråga.
Finns det tillfällen då ni kan känna att behandlingen faktiskt kan leda till en beteendeförändring?
– Ja. Ibland kan man ju exempelvis få höra hur någon använt sig av en strategi som vi pratat om för att inte gå igång. Man kan ha kommit i konflikt med någon annan intagen eller någon anställd och då valt att gå undan och/eller pratat lugnande med sig själv, för att inte låta känslorna övergå i våldsyttringar.
– När man hör sådant, att de använder strategierna redan här inne på anstalten, känns det som ett kvitto på att det vi håller på med gör nytta, säger Sophie.
– Men hur stor förändringen sedan blir på utsidan vet inte vi. Vårt uppdrag slutar här inne, säger Åsa.
Exempel på områden som avhandlas i Predov-programmet som är det huvudsakliga programmet som används vid Västerviksanstalten:
* Känslor och balans i livet
* Tankar och regler om relationer
* Kommunikation och relation
– Man arbetar även med en så kallad nödplan. Det handlar om vad man kan göra i ett akut läge, det vill säga när man befinner sig i en högrisksituation: Vad kan jag göra här och nu för att inte använda mig av våld.