Solen skiner över Gertrudsvik. Klarblå himmel, ett par plusgrader. Från de översta våningarna på "höghuset" – den nybyggda delen av anstalten i Västervik – kan de intagna se hur ett par barn leker i parken några hundra meter bort. Och ännu längre, över Gamlebyviken.
Personalen brukar skoja om det. Boende med sjöutsikt.
– Höghuset är i sju plan. Längst upp kan man se ganska långt, säger anstaltschefen Åsa Lindberg, som själv har sitt kontor i en administrationsbyggnad utanför fängelset.
Som chef för anstalten är Åsa Lindberg ansvarig för 250 anställda och 255 intagna. Fängelset har säkerhetsklass två – den näst högsta i Sverige – och bland de intagna finns både mördare och andra våldsbrottslingar, våldtäktsmän och knarklangare. Straffen sträcker sig från knappt ett år till livstid, de senare har dock först suttit några år på tyngre anstalter som Hall eller Kumla.
Åsa Lindberg försöker se något gott i alla, även de grövsta brottslingar.
– Alla människor är föränderliga, alla har något bra inom sig, säger hon. I varje möte med en annan människa går det att så ett frö. Den dagen jag inte tror det längre, då ska jag inte ha det här jobbet.
Den humanistiska människosynen är något Åsa Lindberg burit med sig genom livet. När hon träffar nyanställda på anstalten är hon noga med att poängtera några saker. Alla intagna ska behandlas med respekt. Personalen ska inte döma någon, det har domstolen redan gjort. Kriminalvårdens uppgift är att försöka rehabilitera de dömda så att de klarar ett liv i samhället efter avtjänat straff.
– Det är klart att jag kan fundera ibland. En del begår oerhört grova brott, fasansfulla saker. Men jag tror inte på någon medfödd ondska, absolut inte. Det måste finnas en anledning till att den här personen gör så här.
– Det kan vara en massa saker. Om en person alltid fått höra att han inte är något värd, då har han ganska mycket att jobba med.
Som liten ville Åsa Lindberg helst bli jurist och jobba som advokat. Men efter att ha pryat på socialförvaltningen i nian, började hon tänka om. Jobbet verkade intressant, hon tyckte om andra människor, och kanske kunde socialsekreterare vara något? Föräldrarna, som var lantbrukare, hade också alltid hjälpt människor som har det svårt.
Efter gymnasiet blev det socionomutbildning vid högskolan i Örebro. Därefter jobbade Åsa ett par år i socialtjänsten i Gamleby, och fick sedan arbete i frivården i Västervik. Olika jobb inom kriminalvården ledde till att hon efter millennieskiftet var med och planerade det nya fängelset i Gertrudsvik, som hon sedan blev chef för.
– I år har jag jobbat 30 år inom kriminalvården. Jag gillar att jobba med människor och uppskattar också ordning och struktur. Här får jag både och, konstaterar hon.
Ingen vet egentligen hur det går för de intagna i Västervik när de släpps. Kriminalvården för ingen sådan statistik över enskilda anstalter. Generellt sett för hela landet har dock återfallen minskat, från 42 till 31 procent.
Kriminalvården arbetar allt mer med olika behandlingsprogram – i Västervik finns ett tiotal olika – vilket troligen är en viktig förklaring. De intagna ska inte bara sitta av tiden i fängelset, de ska också få hjälp att förbereda sig för livet i frihet.
– Vår uppgift är inte att straffa, utan att rehabilitera, säger Åsa Lindberg igen. Och för mig är det straff nog att vara inlåst mellan sju på kvällen och sju på morgonen.
Mycket av den kriminalpolitiska debatten just nu går ut på hårdare tag mot brottslingar. Längre straff, fler poliser och mer övervakning ska minska kriminaliteten, menar många. Men Åsa Lindberg skakar på huvudet.
– Självklart ska vi skydda samhället, och på vissa områden kan det säkert behövas fler poliser. Men frågan är om det skulle bli bättre, egentligen.
Hon säger att hon skulle kunna prata länge om det här.
– Den viktigaste frågan är ju vad som händer i samhället, vad är orsaken om brottsligheten ökar? Ta en sån sak som integrationen. Vi tar emot människor från andra länder, pytsar ut dem på olika boenden och flyttar dessutom ofta runt dem. Någon integration förekommer över huvud taget inte. Det är alltid mycket effektivare att arbeta förebyggande.
Själv har Åsa Lindberg bara varit rädd en gång under sina drygt tio år som anstaltschef. Eller kanske "obehag" är ett bättre ord än "rädd". Hon vill inte berätta vad som hände.
– Men här finns intagna som begått grova brott och ibland tillhör ett gäng. Och ibland är jag med och fattar beslut som de inte tycker om. Men som sagt, det är bara en gång.
För några år sedan rymde ett par fångar från fängelset. Är du orolig för att det ska hända igen?Åsa Lindberg säger först ingenting, utan tar tag i bordsskivan. Ta i trä.
– Att tänka på säkerheten är en del av jobbet, men jag skulle inte säga att jag är orolig. Jag tar inte ut problem i förskott. Det jag kan tänka på är vissa permissioner som kan vara känsliga. Men vi är väldigt medvetna om säkerheten även där.