Filip Thomasson Lerulf.
Redan 2010 skrev Filip Thomasson Lerulf rapporten Arenafeber åt tankesmedjan Timbro. Den inleddes med orden: "Runt om i landets kommuner byggs det nya idrotts- och evenemangsarenor som aldrig förr."
– Jag såg mycket tydligt när jag läste lokalpress hur det började med att arenorna såldes in till en liten peng, berättar Filip Thomasson Lerulf för VT.
Därefter, säger han, inleddes en utveckling där kostnaden för projektet steg i omgångar, men nu kände politikerna att det var för sent att backa ur.
I rapporten, som sedan följdes upp med en ny granskning 2019, gavs exempel från flera medelstora och större svenska städer.
• I Kristianstad fattade man 2007 beslut om att bygga en nya arena för 250 miljoner kronor. Efter ett halvår justerades kostnaden upp till nära 330 miljoner kronor. Å andra sidan visar exemplet Kristianstad på vikten av att bygga vid rätt tidpunkt. Enligt en akademisk uppsats vid Lunds universitet lyckades kommunen bygga under 300 miljoner kronor. Skälet: Det var lågkonjunktur i byggbranschen.
Vad som däremot blev kontroversiellt var den årliga driftskostnaden på 35 miljoner kronor, i ett läge där kommunen tvingades spara i annan verksamhet.
• I Ystad beslutade man 2008 att bygga en ny inomhusarena med ett tillhörande badhus för 210 miljoner kronor. Efter att en arkitekttävling genomförts justerades prislappen till 313 miljoner. När arenan stod klar landade totalkostnaden på strax över 500 miljoner kronor.
• I Falkenberg började man 2003 planera för en inomhusarena, Falkhallen, 50 miljoner kronor. När arenan var klar hade den kostat 155 miljoner kronor. 2006 sköt Falkenbergs kommun till 35 miljoner kronor i extra anslag till arenabolaget. Någon månad senare tvingades kommunen besluta om en skattehöjning på 82 öre.
Falkenberg får å andra sidan beröm av Timbro i den uppdaterade rapporten 2019 för att ha lärt sig av misstagen. När man några år senare byggde en ny arena för stadens fotbollslag så presenterades en kalkyl som höll hela vägen.
I rapporten drogs bland annat slutsaten att en återkommande brist i projekten handlade om ledarskapet. Arenorna var unika projekt för kommunerna, man hade inte mycket erfarenhet att falla tillbaka på.
Rapporten skrevs för över tio år sedan. Utifrån vad du sett sedan dess. Gäller dina slutsatser fortfarande?
– De slutsatser jag drog för tio år sedan gäller i dag och kommer att gälla om tio år, säger Filip Thomasson Lerulf bestämt.
Sedan rapporten skrevs har han följt upp med en rapport som handlade om de stora arenorna i Stockholm. Där slog han fast att Friends arena i Solna kommun utslaget kostade 9 000 kronor per skattebetalare. En annan rapport har handlat om kommuners byggen av badhus. De har alla något gemensamt.
– Jag tror att man bygger som något identitetsskapande för kommunen. Ett sätt att sätta kommunen på kartan.
Att man väljer en multiarena framför en ren idrottsarena handlar enligt honom om att politikerna vill få med sig en så stor del av kommuninvånarna och föreningslivet som möjligt i projektet.
Han säger att kanske tycker invånarna att det är rätt att satsa på en arena, men då måste kommunen vara tydlig med vad det kostar och vad man skulle kunna använda pengarna till istället.
– Har kommunen en så bra skola att det inte finns satsningar man skulle behöva göra där, frågar Filip Thomasson Lerulf retoriskt.