När draperierna dras åt sidan möts publiken av Thomas von Brömssen, ensam vid ett piano. Efter bara någon minut lockar han till skratt i det fullsatta Bryggaren. Hans karaktär, Cosme McMoon, berättar om när han för första gången träffade Florence Foster Jenkins och hela föreställningen är en tillbakablick i deras musikaliska relation. Teatern är baserad på en sann historia om den tondöva Foster Jenkins och hennes ackompanjatör McMoon.
När Eva Rydberg äntrar scenen får hon stora applåder. Hon passar perfekt i rollen som den yviga, självsäkra överklasskvinnan utan självinsikt och när hon tar den första falska tonen gapskrattas det i bänkraderna.
Bitvis är det mer monolog än dialog och för någon som inte är något vidare insatt i varken klassisk musik eller Amerika i början av 1900-talet kan det nog vara svårt att hänga med i vad som sägs. På raden bakom sitter ett gäng tonåringar, och att döma av deras prat, mobilsamtal och sparkar på våra stolar, faller nog inte handlingen dem i smaken.
Trots att det är en komedi är det bitvis ganska tragiskt. Florences totala avsaknad av gehör och Cosmes förtvivlan över hur deras samarbete ska påverka hans karriär är sorglig. En bit in i handlingen börjar hans oro dock bytas ut, och nu ängslas han inte bara av sitt eget rykte utan också om hennes, och vad som ska hända när hon förstår att publiken på deras konserter gråter av skratt och inte av hennes vackra röst.
Det skär ordentligt i öronen när Florence ger sig på Nattens drottnings aria ur Mozarts Trollflöjten och publiken skrattar för fullt.
Thomas von Brömssen och Eva Rydberg kompletterar varandra bra på scenen. Övergångarna mellan dåtid och nutid är snyggt gjorda och visar att det egentligen bara krävs en ljussättning för att byta tid och rum.