Rehab ger hjälp tillbaka till vardagen
Sonja Nilsson tränar förflyttning. Till följd av sin diabetes fick hon sitt vänstra ben amputerat nedanför knät för sju år sedan. Nu är hon tillbaka på rehab igen efter att ytterligare en bit av benet amputerats vid knät på trettondagen efter att stumpen blivit inflammerad. En gång till måste hon träna och lära om.
- Det har varit mycket konstigheter. Jag trodde aldrig att jag skulle bli bra, men nu ser jag ljust igen.
Sonja får ett rött bälte med handtag om midjan. När hon förflyttar sig från sin rullstol till en brits på en glidbräda håller sjukgymnasterna Maja Salminen och Jürgen Schwander i för att kunna parera om hon inte skulle klara det.
Det går bra och väl på britsen får hon träna balans. Hon bollar en stor orange ballong fram och tillbaka med Maja Salminen.
- Hur känns det i höften när du gör så här? frågar Maja Salminen när Sonja senare tränar att stå i en gåstol.
- Det bara knakar.
Sonja har problem i höften och det är jobbigt för henne att stå. Dessutom har hon svårt för att räta ut knät och det måste hon klara innan det blir dags att prova ut en ny protes.
- Vill du sätta dig?
- Ja tack.
Sonja sjunker ner på britsen och andas ut med en suck.
- Det är inte så lätt med bara ett ben, när man vill men inte kan, säger Sonja när träningen är över.
- Just de amputerade patienterna har jag kontakt med ganska lång tid efteråt tillsammans med protesteknikern, berättar Maja Salminen.
Det blir gåskola två gånger i veckan och de håller kontakten i ett år efter amputationen. Det kan hända att protesen måste göras om eftersom formen och storleken på stumpen kan ändras.
Sonja är mycket nöjd med vården hon får. Vårdpersonalen är snäll, maten är god och rehabiliteringen går framåt. När hon lades in var hon inte glad, men nu strålar hon. Hon förstår den fulla vidden av vad rehab kan göra för en människa.
- Jag tycker att det är dålig hushållning med allmänna medel att lägga ner det här.
Hon har också turen att åtnjuta rehabs specialresurser i form av en specialsäng.
I Sonjas rum är det varmt det är sängen som gör det. Istället för en vanlig madrass är den fylld med mikropskopiskt små glaskulor, så kallade mikrosfärer. Varm luft blåses genom kulorna och temperaturen ligger mellan 32 och 35 grader.
När luftströmmen sätts igång fylls lakanet och blåses upp som en luftballong i väntan på avfärd. Det är som att känna på ett moln.
- Här ligger jag som en prinsessa, säger Sonja och ser mycket nöjd ut.
- Sängen gör att patienten svävar på underlaget och avlastar sår. Tryck ger sämre förutsättningar för sårläkning, så all avlastning man kan ge är bra, säger Anna Melsted Ottosson, avdelningschef på avdelning 16.
Sonja behöver avlastningen hon har ett rejält liggsår på svanskotan, men med hjälp av medicinska insatser och sängen har det börjat läka.
- Det är synd att inte fler kan få det här, tycker hon.
Förutom sjukgymnastik och fin specialsäng får Sonja gå till arbetsterapin. Där provas olika hjälpmedel ut och hon för öva sig i en speciell träningslägenhet på att klara av olika vardagssysslor. Och så ingår det uppmuntran och nöje i form av sidenmålning och vävning. Sonja kan väva och trampa om varpen med hjälp av en spak. Senare kommer hon att få öva på omtrampningen med sin enda fot, men just nu är det fortfarande lite för krångligt.
- Jag har vävt mycket i min dagar. Jag saknade det när det inte gick längre. Jag har vävt gardiner och det sista jag vävde var möbeltyg. Men det var längesedan jag har inte varit frisk de senaste 25 åren.
- Så är det i livet: ibland går det rakt och ibland går det snett.
Så jobbar vi med nyheter