Regleringar dödar utvecklingen

En reglering av finanssektorn på EU-nivå är just nu högsta mode bland maktsugna politiker. Men sanningen är att sådan inte kommer att lösa framtida problem. I stället kommer den att lägga en död hand över finanssektorns utveckling och förstärka tendensen till överdrivet risktagande. Just nu är det många som påstår att finanskrisen visar att det genomreglerade Europa har en bättre modell än det inte riktigt lika genomreglerade USA.Men det är en totalt felaktig slutsats.För det första är det en myt att finanssektorn i USA skulle vara oreglerad. Det finns tiotusentals sidor lagtext och tiotusentals byråkrater som reglerar USA:s finanssektor.Och för det andra är det de institutioner som var federalt reglerade - de semistatliga bostadslånebolagen och de statligt godkända ratinginstituten - som i huvudsak orsakade problemen. Folk lurades helt enkelt att tro att statlig inblandning på något magiskt sätt tog bort riskerna med verksamheten.För det tredje är det uppenbart att USA:s ekonomi trots sina uppenbara problem är överlägsen Europas när det gäller förmågan att skapa välstånd för medborgarna. BNP per capita i USA är 55 procent högre än snittet för EU:s 27 länder. Någon kanske vill invända att många EU-länder är ganska fattiga, men sanningen är att det finns gott om efterblivna delar även av USA. Och USA slår även rika EU-länder som Tyskland och Sverige. De enda länderna som överglänser USA är Norge och Luxemburg, men de är knappast representativa.Det fina med USA:s finansiella system är att den som har en brilliant företagsidé på måndagen kan ha fått tillgång till 20 miljoner dollar i investeringskapital på onsdagen.Det absoluta skräckexemplet på vad regleringar gör med ett land är Frankrike. Landet är världsledande både tekniskt, vetenskapligt, organisatoriskt och intellektuellt. Det har en enorm hemmamarknad och ligger mitt i EU. Ändå ligger det decennium efter decennium och knagglar med usla tillväxttal, hög arbetslöshet, kravaller och rasism. Skälet är naturligtvis franska politiker och byråkrater vars inkompetens och arrogans överträffas av endast deras storvulenhet. Italien och Belgien är andra exempel på byråkratiska helveten. Även Tyskland håller på att trampa ned sig i ett moras av byråkrati som hämmar välståndsutvecklingen.Men nog är politikens förmåga till långsiktighet en välbehövlig motvikt mot kvartalskapitalismen?Inte alls. Av det enkla skälet att politik inte alls är långsiktig. Demokratiskt valda politiker styrs av opinionsundersökningar och sina egna vanföreställningar och fördomar. Behovet av att synas leder till att politiker "agerar" oavsett om det behövs eller inte. Intagna ståndpunkter är av prestigeskäl oftast omöjliga att ändra.Om vi tittar på något så oerhört enkelt som de svenska kommunernas ekonomi visar det sig att de flesta kommunpolitiker har agerat på exakt samma sätt som amerikanska investerare: som om de goda tiderna aldrig skulle ta slut. Under ett halvt årtionde av högkonjunktur har de flesta inte lagt undan en sekin för sämre tider. Detta trots att alla veta att det a) kommer nedgångar då och då och b) att ingen på förhand brukar veta varför eller exakt hur krisen kommer. Detsamma gäller stater.Politikernas track record när det gäller ekonomisk långsiktighet är helt enkelt inte bättre än den genomsnittlige finansbranschkokainistens.Vad som kommer att hända om EU får för sig att reglera finanssektorn är att regeringsbyråkrater från några av de mest regleringsivrande länderna kohandlar ihop sig om sina favoritregleringar. Politikerna har inte en chans att greppa helheten och lagom till att krisen är över får vi en ny störtskur av destruktiva regleringar som ingen säger sig ha önskat och som aldrig kommer att kunna avvecklas. Vårt enda hopp när det gäller konkurrenskraften är att Barack Obama och hans socialistiskt inspirerade rådgivare gör motsvarande eller värre dumheter i USA.

Regleringar dödar utvecklingen

Att reglera finanssektorn är ingen bra väg att gå. Det skriver Magnus Nilssons i dagens kolumn. Han tror att regleringar i stället kommer att lägga en död hand över finanssektorn.