Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia har under flera år granskat både större och mindre städers ekonomiska utveckling i relation till nybyggnation. För allmänheten är han kanske mest känd för böckerna Övergivna platser och Avgrunden.
I den nya skriften En generalklausul mot ny bebyggelse vänder Jörnmark blicken mot Slottsholmen i Västervik som han misstänker kommer att finnas kvar som en död plats. Han pekar ut en faktor som den direkta anledningen till vad som krampaktigt försvårar och ibland helt hindrar nya byggnader i Sverige. Denna faktor är riksintresset för kulturmiljövård.
När VT under onsdagen talar med Jörnmark ser han allvarligt på situationen:
- Det är ganska horribelt. Riksintresset för kulturmiljövård har fått karaktären av att vara lag. Men det ironiska är att länsstyrelsen gör rätt när de hänvisar till riksintresset, men konsekvensen är att den planerade byggnaden på Slottsholmen inte kan byggas eftersom den är högre än slottsruinen och därför skulle ändra Västerviks siluett.
Jörnmark menar att det är viktigt att Västervik får fart på ekonomin men pekar på svårigheten med det.
- Västervik är en fantastiskt fin stad. Det är lätt att se attraktionen med det lägenhetshotell och den marina som är planerad för. Istället kommer platsen att bli en tom, död yta. Västerviks nybebyggelse hindras av branden 1677 när slottsruinen brann ned. Slottsholmen kommer därför sannolikt att bli stående så här. Jag var i staden för fyra veckor sedan och jag såg ett fortsatt förfall sedan jag var där 2009.
Någon lösning på situationen har han inte i sikte.
Jörnmark beskriver i En generalklausul mot ny bebyggelse vad riksintressen är för något: "Riksintressena är en lista över sådana fenomen som anses så centrala att de kan leda till mycket stora ingrepp i den kommunala självstyrelsen." Det kan handla om vindkraftverk som kan hjälpa riket med elförsörjning eller om broar som skymmer en kyrka. Han anser att de 1700 riksintressezonerna för kulturmiljövård fått en oproportionellt stor betydelse och skriver: "Orsaken är att de aldrig definierats ordentligt, och att de nu är på god väg att förvandlas till en subjektiv utformad och tolkad generalklausul mot höga byggnader och ny arkitektur."
Hur var det då med Slottsholmen i Västervik - hur manifesterar sig dessa utpekade problem med regler och riksintressen?Jörnmark beskriver stadens ekonomiska läge som rätt mörkt. De stora industriernas tid är förbi. Hans förslag för att nå ny sysselsättning och konkurrenskraft ligger i det unika för platsen: läget. Utvecklingen av besöksnäringen kräver nybyggnation av både hotell och andra anläggningar. Jörnmark beskriver stämningen som osannolikt positiv när det i juni 2010 blev offentligt att Björn Ulvaeus tillsammans med projektbolaget Alm Equity och Peab planerade att uppföra ett större lägenhetshotell i staden.
I dag vet vi att bygget är långt ifrån realiserat.
I riksintresseskrivningen för Västervik betonas att stadsplanemönster, ursprunglig tomtstruktur och gatunivåer ska bibehållas, och att bebyggelsens huvudkaraktär ej ska förändras, samt att ingrepp i medeltida kulturlager fordrar tillstånd.
Jörnmark drar slutsatsen att länsstyrelsen i Kalmar län på grund av denna plan var tvungen att gå in och stoppa Västerviks detaljplan för Slottsholmen i juni 2011. Länsarkitekten uttryckte då: "Västerviks siluett består i dag av tre tydliga lager: 1. Slottsholmen med ruin, park och övrig bebyggelse; 2. en låg byggnadsmassa som bildar ett sammanhängande stadsbryn; samt 3. några viktiga smäckra landmärken i bakgrunden. Vår bedömning är att siluettens tre tydliga lager skulle utökas med ett fjärde lager som helt tar över intrycket av staden."
Jörnmark skriver: "Och nu står vi här, med en tom och verksamhetslös Slottsholmen. Länsstyrelsens yttrande kan bara anses som ytterst tydligt - slottsruinen sätter gränserna för den framtida utvecklingen, och med det blir större utvecklingsprojekt omöjliga." I slutändan kan detta innebära, tror Jörnmark, att Västervik blir stående med en permanent tom yta och att detta hotar stadens ekonomiska utveckling.
Han avslutar: "Det vore näst intill tragiskt om några av de sista och mest byggbara områdena vi har i svenska storstäder spilldes bort på grund av en lagstiftning som är på väg att bli ohanterbar."