Rätt ryggrad och obrottsligt lojala

I diskussionerna kring valet till Europaparlamentet uppvisar media ofta en nedlåtande och föraktfull attityd till kandidaterna. Tesen är att dessa är förbrukade andra klassens politiker som exporteras till Bryssel för att de inte skall vara i vägen hemma i riksdagen. Alternativt är de unga och okända. I båda fallen anses valet av kandidater till Europaparlamentet avspegla partiernas ointresse och parlamentets låga status.Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog framhålls ofta som exempel.Enligt många journalister skulle Hökmark en gång ha skickats till Bryssel för att han inte passade in i nya Moderaterna. Problemet med den teorin är bara att Hökmark var partisekreterare när Bildt var partiledare. Hökmark avgick när Bo Lundgren blev vald. Detta var helt enligt kutymen. En ny partiledare skall själv få välja sin högste chefstjänsteman - inte ärva denne av företrädaren. Bo Lundgrens partisekreterare hette Johnny Magnusson. Han är fortfarande aktiv politiker i Göteborg.När Reinfeldt blev partiledare hade alltså Hökmark inte haft någon chefsposition på ett par år. Han var vanlig riksdagsman. Om inte den nuvarande partiledningen hade gillat Hökmark hade han förmodligen fortsatt som riksdagsman, blivit generaldirektör för någon okänd myndighet eller landshövding i något glesbygdslän. De hade inte givit Hökmark en möjlighet att få en extremt välbetald och inflytelserik position i Europaparlamentets största partigrupp. En sådan position är en klockren befordran som en partiledning naturligtvis inte slösar bort på folk den inte gillar. Många skulle sälja sin gamla mamma för den positionen.Betänk att partiledningen i Moderaterna inte är några dumskallar. För fem år sedan visste de mycket väl att Europaparlamentet skulle få ökad betydelse och att uppmarschen mot det svenska ordförandeskapet inföll samtidigt som parlamentsvalet 2009. Om EU-parlamentet var en sorts straff för Hökmark kan man fråga sig hur en belöning skulle ha sett ut? Världskejsare?Det samma gäller Marita Ulvskog. Det finns inget skäl för Sahlin att ge henne en topposition för att bli av med henne. Ett avsked som partisekreterare och ett utredningsuppdrag i en korridor på sossehögkvarteret så hade hon varit lika bortglömd som Bo Toresson inom ett halvår.Sahlin och hennes medarbetare gör den förmodligen helt rimliga bedömningen att Ulvskog är en av de bästa personerna de kan ha nere i Bryssel. Hon skall vara sossarnas röst i parlamentet och efter alla år som partisekreterare under statsminister Göran Persson har hon stenkoll på systemet.Precis som med Hökmark kan partiledningen känna sig trygg med att de har en person i Bryssel med exakt rätt ryggrad och kompetens. Man kan inte detaljstyra folk med en egen plattform. Så funkar inte människor. Men både Hökmark och Ulvskog har fördelen av rätta instinkter och obrottslig lojalitet när det verkligen gäller.Kritiken mot att en del av kandidaterna är unga eller av andra skäl okända är också missriktad. Ytterst få politiker i Sverige är kända för den breda allmänheten. Det handlar om partiledarna och före detta partiledare, några ministrar, något färgstarkt kommunalråd. Om man är generös: 20 personer.Men det finns säkert tio gånger så många kompetenta politiker med centrala positioner och stort inflytande.Detta är fullt jämförbart med andra sektorer i samhället. En majoritet av befolkningen kan kanske nämna en handfull idrottsmän, forskare, författare, kulturpersonligheter och företagsledare.Betyder det att vi bara har något dussin kompetenta svenskar inom dessa områden?Självklart inte. Det finns minst 1000 svenskar som ligger i världseliten.För att tillfredsställa medias krav på kandidaterna till EU-parlamentet skulle partierna vara tvungna att kandidera ministrar och partiledare. Och det vore onekligen ett sätt att visa att man prioriterar EU-parlamentet.Men vore det verkligen önskvärt?

Rätt ryggrad och obrottsligt lojala

I kolumnen i dag skriver Magnus Nilsson om att medier ofta försöker måla fram en bild av kandidaterna till Europaparlamentet som antingen politiker som partiledningarna inte vill ha kvar i riksdagen eller som allt för gröna.