Rågeten som inte kunde räkna
Bor man som Leif Sylvan i utkanten av Ankarsrums samhälle, får man räkna med frekventa påhälsningar av skogens djur, som till exempel rådjur, grävling och vildsvin. - Trevligt tycker jag som fotograf; mindre trevligt tycker ibland min fru som sköter trädgården. Detta är en alldeles sann fabel av Leif Sylvan, som härom kvällen såg en råget med två nästan nyfödd kid komma in i grannträdgården. Här är hans berättelse:
Bortglömd. Kid nummer två ligger bortglömd (?) kvar i gräset medan morsan tar med sig syskonet på en tur i samhället.
Foto:
Men efter en stund kom grannfrun ut i sin trädgård, och rörde sig i riktning mot där geten och kiden befann sig. Kanske hon letade efter sina katter som hela tiden nyfiket smugit på rådjursfamiljen. Men när grannfrun kom närmare och närmare blev rädslan för stor hos rågeten och hon vände tvärt och sprang upp i skogen. Instinktivt la sig kiden omedelbart ner i gräset ett stycke ifrån varandra och låg sedan stilla där och tryckte.
Nu utbröt en riktig cirkus i grannträdgården. Geten, som inte fått med sig kiden, sprang varv efter varv i en stor cirkel runt kvinnan, som förmodligen var helt omedveten om att hon stod bara ett par meter från kiden i det höga gräset. Till slut ropade jag till henne att hon skulle gå in i huset så att geten kunde få kontakt med sina kid igen.
Geten var nu i upplösningstillstånd och sprang med öppen mun och tungan hängande ute hela tiden. När grannfrun gått in tog det en stund innan geten försiktigt vågade sig fram, och till slut fick hon kontakt med det ena av kiden. Hon nosade av det för att kolla att lukten var rätt, och att det alltså var hennes kid.
Men... nu hände det märkliga. Geten verkade nöjd med att ha hittat sitt kid, och travade iväg genom vår trädgård och ner på gatorna in i samhället. Inte en antydan till att fortsätta leta efter det andra kidet. Hade hon glömt att hon faktiskt hade fött två kid? Eller hade hon skolkat från matteundervisning i Onkel Ugglas skogsskola? För räkna kunde hon uppenbarligen inte.
Jag gick upp och tittade i det höga gräset på skogstomten. Mycket riktigt, där låg fortfarande det återstående kidet och tryckte, lugnt och stilla. Om inte geten kom tillbaka var nog oddsen ganska låga för att kidet inte skulle överleva sin första utflykt. Det var med blandade känslor jag gick därifrån, men det var ju inget jag kunde göra för att hjälpa kidet.
Strax före midnatt tog jag en ficklampa och gick upp och tittade. Platsen var tom, förhoppningsvis hade geten kommit tillbaka samma väg och tagit kidet med sig.
Så jobbar vi med nyheter