Senare hittades hon medvetslös i hemmet efter en överdos.
- Ångesten var så stark att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Hanna är bara 29 år, men har redan ett tungt lass av erfarenheter i bagaget. Pappan var alkoholist. Pojkvännen och pappan till hennes egna barn blev psykotisk och farlig, och hon tvingades fly till olika kvinnojourhem. Själv drabbades hon av svår ångest och depression, sökte hjälp och blev periodvis inlagd på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I samband med det förlorade hon vårdnaden om sina barn.
Situationen accelererade nyligen när hon fick veta att yngste sonen får bo hos ex-pojkvännen. Hanna förlorade kontrollen, blandade mediciner med alkohol och "gjorde en massa knäppa saker". När hon till slut vaknade upp i en fyllecell bestämde hon sig för att söka hjälp igen.
- Det blir bara värre och värre, jag klarar inte det här själv. Jag är självdestruktiv och behöver bli stark för att kunna kämpa för mina barn.
Hanna fick komma till psykkliniken i Västervik - men skrevs ut efter en vecka, trots att hon vädjade om att få vara kvar. Hon var rädd för vad som skulle kunna hända om hon skickades hem, då hon varken kunde kontrollera sin ångest eller sin medicinering.
- De sa att ångest är en "naturlig reaktion" på det jag varit med om. Men ångest är ångest, oavsett vad det beror på. När man mår så dåligt att man är en fara för sig själv ska man få hjälp.
En kort tid därpå hittades Hanna medvetslös i sitt hem, och fördes till IVA. Hon hade tagit en överdos av sina mediciner, som hon tar mot ångest och värk. Inte för att hon ville dö, berättar hon, utan för att hon hade en sådan ångest att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Återigen hamnade hon på den psykiatriska avdelningen.
Men en vecka senare vill läkaren skicka hem henne.
- Jag sa att "jag klarar det inte, jag kan inte lita på mig själv när ångesten blir så stark". Läkaren frågade då om jag "försökte skrämma honom". Han var oförskämd och sarkastisk.
Hanna har sökt till ett behandlingshem, och får komma dit om tre veckor. Fram tills dess menar psykkliniken att hon ska klara sig själv hemma.
- De säger att det är platsbrist och att andra behöver min plats bättre än jag. Men om någon har brutit benet skickar man inte hem den om den inte är färdigbehandlad, bara för att det kommer in någon annan som brutit benet.
Enligt Hanna är hon inte den enda som drabbas av psykvårdens tillkortakommanden. Hon berättar om en mamma som skickats hem till sina barn trots att hon hörde röster och visade psykosliknande symtom. En annan patient ville man skicka hem trots att han hotade att ta livet av sig.
- Det är inte klokt. Man skickar hem folk som inte är redo för det, och kan vara en fara för sin omgivning.