Tre år efter att hans föräldrar flytt från Palestina, föddes Mostafa Hadrous. Han växte upp i en liten stad inte långt från Beirut och började studera. Efter gymnasiet gick han på Teachers training Institute i Saida i Libanon och efter det fyra år på universitetet i Beirut, där han läste geografi.
Mostafa är palestinier och i början var det inte tillåtet att arbeta i bland annat Libanon. Han åkte först till Libyen där han var mellan 1974 och 1980, sen till Jemen mellan 1980 och 1985. Innan han kom till Sverige undervisade han på gymnasiet i Libanon mellan 1985 och 1987.
Media har alltid varit en del av livet, han såg på tv och läste tidningar och följde med i debatten. Han berättar att han var skeptisk till mycket av det som skrevs och sades. Men ibland kanske inte förrän efteråt.
- Det finns två kategorier av press i många av de här länderna. Den ena är regeringens kan man säga. De kan översättas ungefär som "regeringens trumpet" eller "regeringens horn" från arabiska. I den pressen är det maktens version som presenteras.
Han berättar att det inte är helt lätt att ifrågasätta informationen man får, att man blir påverkad vare sig man vill eller inte.
- När man bor i ett sådant land blir man till slut påverkad. Man tror på det som sägs. Det är inte förrän man kommer till en annan atmosfär som man ifrågasätter det man hört.
- Den andra kategorin av press försöker vara friare, säger Mostafa. Men det kan vara svårt. En journalist som vill berätta sanningen, eller det denne ser som sanningen, kan först bli varnad. Sen bli fängslad. Sen... Mostafa slår ut med armarna.
- Håller du rätt i pennan?
Han skrattar lite uppgivet och rycker på axlarna.
Mostafa menar att man ofta kan läsa vad som händer i landet. De styrande har byggt en ny skola, invigt en väg eller en fabrik. Och det är sant, det har man gjort, men frågan är vad man inte berättar. Man visar bara det som är bra.
Vi pratar om censur och självcensur, en av punkterna som Mostafa skrivit upp i sitt block inför vår intervju. Råder det full frihet här i väst i dag? Det är svårt att uppnå tror Mostafa.
- Här är det en självklarhet att man får skriva om vad som helst. Fast inte om det gäller rikets säkerhet. Står den på spel censurerar man sig själv.
Han ställer också frågan om pressen är fri eller bunden, och i så fall av vad?
- En duktig journalist kan skriva om precis vad som helst, eller hur? Men han eller hon kan bli stoppade av sin redaktör, det kan äventyra tidningens ställning på olika sätt. Kanske ekonomiskt.
Vilka är det som hörs i mediabruset? Mostafa tar tiden efter elfte september som exempel, han kallar det "from pumping to bombing", en ordvits.
- Vad spelade pressfriheten för roll där? Media pumpade upp folket tills nästan alla var med på att attackera. De som protesterade mot en invasion hördes inte över alla de andra. Den som har makten kan styra även i väst.
Pressfrihet är ett verktyg för att uppnå demokrati menar Mostafa, och graden varierar så klart i olika länder i arabvärlden. I dag finns många fria tidningar i både Libanon och Palestina.
Han tror att förändringar kommer med hjälp av press och på senare tid även internet. Han säger att det i en demokrati måste finnas fri och obunden press och parlament eller riksdag, Man måste få ge och få ta i debatten och kunna uttrycka sig och prata, utan rädsla för straff. Det måste till konstruktiva, inte destruktiva debatter.
- Jag såg en debatt från parlamentet i Libanon för inte längre sedan. Där skrek man på varandra. Där folk vågar skrika, där finns det alltid hopp. Det är när alla sitter tysta som det är farligt.