Tre år efter att hans föräldrar flytt från Palestina, föddes Mostafa Hadrous. Han växte upp i en liten stad inte långt från Beirut och började studera. Efter gymnasiet gick han på Teachers training Institute i Saida i Libanon och efter det fyra år på universitetet i Beirut, där han läste geografi.
Mostafa är palestinier och i början var det inte tillåtet att arbeta i bland annat Libanon. Han åkte först till Libyen där han var mellan 1974 och 1980, sen till Jemen mellan 1980 och 1985. Innan han kom till Sverige undervisade han på gymnasiet i Libanon mellan 1985 och 1987.
Media har alltid varit en del av livet, han såg på tv och läste tidningar och följde med i debatten. Han berättar att han var skeptisk till mycket av det som skrevs och sades. Men ibland kanske inte förrän efteråt.
– Det finns två kategorier av press i många av de här länderna. Den ena är regeringens kan man säga. De kan översättas ungefär som ”regeringens trumpet” eller ”regeringens horn” från arabiska. I den pressen är det maktens version som presenteras.
Pressfrihet är ett verktyg för att uppnå demokrati menar Mostafa, och graden varierar så klart i olika länder i arabvärlden. I dag finns många fria tidningar i både Libanon och Palestina.
Han tror att förändringar kommer med hjälp av press och på senare tid även internet. Han säger att det i en demokrati måste finnas fri och obunden press och parlament eller riksdag, Man måste få ge och få ta i debatten och kunna uttrycka sig och prata, utan rädsla för straff. Det måste till konstruktiva, inte destruktiva debatter.
– Jag såg en debatt från parlamentet i Libanon för inte längre sedan. Där skrek man på varandra. Där folk vågar skrika, där finns det alltid hopp. Det är när alla sitter tysta som det är farligt.
Läs mer i torsdagens VT.