Praktfull entré till advent

Förväntan, griper den oss med mer kraft än uppfyllelse? Visserligen betyder inte advent förväntan, men det kan kännas så. När julen kommer är det hela snart över. Ingen musikstund i någon kyrka drar till sig så många som första advents. Sankt Petri fylldes. Då kyrkan rymmer 810 människor måste vi ha varit exakt så många som satt där. Inte en bänkplats var tom.

Musiken i advent är också något extra. Glädje, hopp men även gott om utrymme, gott om tid att tänka vidare. Det är naturligtvis därför advent har besjälat så många tonsättare och diktare. Adventsmusiken gav klara besked.
Upptakten, kyrkokörens procession upp i kyrkans mittgång bestämmer grundfärgen. Mera innerlighet än höga tonfall, och det har Jan Åke Hillerud tagit vara på i sin bearbetning av den medeltida hymnen Veni Emmanuel.
Otto Olssons ?Advent? tar vid direkt när kören kommer fram och ställer upp sig. Då går även Sankt Petri kammarorkester in, och i dagens upplaga är den riktigt stor. Sexton musikanter, och då har jag inte räknat in pianisten och organisten som ofta ingår i de sättningar som spelades upp.

Pianisterna och organisterna får jag rätta begreppen till. I den organisation som alltets ledare, Bo Ingelberg, har byggt upp är det många byten just på dessa instrument. Ena stycket sitter till Elisabeth Ingelberg vid flygeln med Cecilia Tengver vid kororgeln. I nästa nummer kan det vara Marina Johansson som spelar på flygeln, Cecilia kvar vid orgeln medan Elisabeth står i körens sopranstämma. Växlingen från orkester till kör får också ofta trumpetaren Sven-Erik Jacobsson och klarinettisten Björn Danielsson att resa på sig och byta plats.
Och allting klaffar! Ingen tvekan på något håll. Bo Ingelbergs hand över alltsammans är, mitt i den musikaliska känsligheten, alldeles fast.

Rada upp konsertens alla nummer, det gör jag inte. Det mesta är klassiskt och känt. Men några vill jag nämna, och av skilda skäl. Det är ju inte så att alla adventtexter är fridfulla. När Claes-Georg Hansson sjunger Gunnar Wennerbergs tonsättning av Davids psalm XXIV är det inte bara fridsfursten som porträtteras utan också en ganska stridslysten Herre.
Därför var det skönt att kyrkoherden, Britt Alf, hade valt att läsa ett par verser ur Sakarja. Kamp handlar det visserligen om, men det är stridsvagnarna, ja alla krigets vapen som ska förintas. I Jerusalem. Kan det finnas någon mer aktuell och angelägen order?

Claes-Georg hade bara det nämnda solot, men grant var det. Katarina Larsson, Västerviks nya sopran, sjöng fyra. Att hon är ett friskt tillskott, både som lärare och artist, det blir allt klarare.

S:t Petri kyrkokör är idag en stark samling fina sångare. Och jag ska inte tjata om att det skulle klinga än mer med några fler herrar, både på tenor och bas. Bo Ingelberg reder ut balansen lugnt och elegant.
En person som var mycket i elden utan att just då behöva röra ett finger var Rune Elmehed, tonsättaren och arrangören som vi i Västervik ska vara stolta över och tacksamma för. Kvällens flesta orkesterarrangemang hade han signerat.
Ett, det avslutande inslaget, ligger, genom den personliga kraften på en absolut speciell nivå. Italienaren Enrico Bossis ?Cantate Domino? (det kallas något annat i Italien) för kör och orgel har Rune Elmehed bearbetat för kör och orkester. Det är inte bara så att Elmehed tar tillvara på Bossis alla idéer, han förstärker dem. Början är en aning och medvetet dyster. Men så blommar allting ut till något fullkomligt praktfullt.. Då, det tror jag att nästan alla kände, då var vi inne i advent.