Han ser snäll ut. En helt vanlig smålänning med ett ovanligt brinnande matintresse. 31-åringen från Åseda har ett avspänt och jordnära sätt samt ett hjärta som klappar extra för allt ätbart
- Som barn var jag den som åt mest och snabbast av alla. Jag kastade mig alltid över matbordet.
Att vinna den prestigefyllda matlagningstävlingen Årets kock är något Klas Lindberg drömt om sedan han i unga år kom fram till att det var kock han skulle bli. Och i finalen 2012 gick det äntligen vägen, efter två semifinalsplatser och en snöplig silvermedalj.
Nu pendlar Klas Lindberg mellan att nypa sig i armen och att försöka hinna med att njuta av stunden mellan alla uppdrag. Han kämpar med att försöka lära sig att stänga av mobilen då och då. Det går så där!
- Årets kock är man ju inte bara ett år. Det är man livet ut. Det är viktigt att förvalta titeln men inte slita ut sig fullständigt. Folk förväntar sig ju någon som är pigg och glad och sprider energi.
Och sprida energi lyckas han sannerligen med när han besöker min matstudio för att fixa picknick-käk till dagens lilla utflykt.
Fascinerade följer jag hans sprudlande engagemang för vad som skulle kunna anses som ett banalt stycke matlagningskonst - att steka ägg. Det sprids snart himmelska dofter när Klas börjar med att fräsa vitlök och timjan i smör under devisen "doftar det gott när man lagar maten så smakar den oftast gott också".
Äggen knäcks i stekpannan och hårdsteks hastigt, för att sedan dras bort från plattan och stelna klart på eftervärmen. Därefter river han över citronskal, saltar, pepprar och strösslar över drivor av finhackad dill.
- Så här ska stekta ägg se ut! utbrister han med ett belåtet flin på läpparna.
Många av Klas uppdrag handlar om betydligt mer salongsmässig matlagning, men själv är han inte den som tackar nej till en schysst picknick.
- Jag gillar verkligen att ha picknick. Livet måste få vara enkelt ibland. Så här års är det många som har massor att fira - studenten, bröllop och så vidare. Med enklare matlagning hinner man med varandra också.
Det är det som är något av charmen med den här killen. Han är som folk är mest. Fast han råkar klå hela kockeliten framför spisen. Framgångarna grundar sig antagligen på hans naturliga iver, entusiasm och upptäckarglädje när det handlar om allt som har med mat att göra.
- Jag går hela tiden omkring och tänker "hur kan jag göra det här godare?". Jag är helt besatt av den tanken. Man blir liksom aldrig färdig. En schysst stekt biff är ju något av det bästa man kan käka - men den kan alltid bli ännu lite godare.
Tillsammans kånkar vi ut sparrissallad, dubbelmackor, kaffetermos, efterrätt och ett par öl och slår oss ned på en filt vid vattenbrynet.
Efter en gaffel av den fräscha vårsalladen börjar jag tvivla på hans ord. En tugga in på laxmackan tappar jag målföret. När vi kommit till den vita chokladkrämen är jag helt övertygad.
Han har fel. Det kan faktiskt inte bli ett enda dugg godare än så här. Inte ens om man är Årets kock.