Pengar och säkerhet när Obama kommer

Barack Obama avlägger sitt första besök i Europa som president. I London träffar han 2 april kollegerna i G20-gruppen, vars medlemmar svarar för 85 procent av världens samlade produktion och tycks etablera sig som riktningsgivare i den globala ekonomin. Lika kollektivt storstilat, bland kriser och kransar, blir Obamas nästa stopp, när han deltar i 60-årsjubilerande militäralliansen Natos toppmöte. Det äger rum 3 och 4 april på gränsen mellan Tyskland och Frankrike. USA vill se EU-Europa sätta mera sprätt på pengarna, som man själv gör, för att motverka den globala lågkonjunkturen. Detta är nytt. Av gammalt datum är USA:s önskan att bundsförvanterna i Europa satsar mera pengar på försvaret. Ryssland aktiverade i fjol sin mångåriga kampanj för att ersätta Nato med något annat, eftersom alliansen skulle vara föråldrad, en relikt från kalla kriget. Visst, även USA är kritiskt till den allians man 1949 skapade för att möta hotet från Sovjetunionen. De europeiska medlemmarna skulle sakna vilja och förmåga. I dag i Afghanistan, på 90-talet i ex-Jugoslavien. Men en signal om Natos fortsatta betydelse för USA är att Obama till säkerhetsrådgivare gjort generalen James Jones, 2003-2006 Natos militäre chef. Jones uppgift är att jämka samman åsikter och personligheter så att Obama kan presentera en sammanhållen amerikansk utrikespolitik. När Nato 1999 fyllde 50 år vädjade Eduard Sjevardnadze, då Georgiens president, en gång Michail Gorbatjovs utrikesminister, till Nato att göra något för att lösa konflikten om Abchazien, som brutit sig ur hans land. I dag, efter kriget i augusti 2008, är enligt dem själva och Moskva Abchazien och Sydossetien självständiga stater. "Territoriell integritet" kallas ett viktigt element i den nya säkerhetsordning, efter Nato, som Kreml säger sig önska. Natos generalsekreterare, holländaren Jaap de Hoop Scheffer, invänder att det inte går att ha en seriös diskussion när Ryssland nu kränker Georgiens integritet. Ofta sägs att Natos trovärdighet avgörs i Afghanistan. Efter 11 september solidariserade sig Nato med USA. Dess inledande reaktion blev emellertid att på egen hand straffa den regim som gett skydd åt terroristerna. Men när USA tyckte sig ha segrat välkomnades Nato in, och under FN-paraplyet anslöt sig även icke-allierade, som Sverige. De hade förstås inte tänkt sig att talibanerna skulle komma tillbaka, så som skett. För att motverka dem har Obama satsat på en militär förstärkning efter mönster av Bush i Irak. USA manar också andra att utöka både militärt och civilt bistånd. Det har skett, men inte så kraftfullt som USA önskar. Obamas partners i Europa visar i praktiken att de har en annan syn på Afghanistans betydelse. Eller så tvivlar de på att USA leder dem rätt. Amerikanerna tänker globalt, även med Nato. Det är naturligt om många européer i stället prioriterar närområdet. Alliansen fick nya medlemmar, 1999 och 2004, i östra Mellaneuropa, på Balkan och, med de baltiska staterna, in på tidigare sovjetiskt område. Natomedlemskapet är för dem ett ovärderligt bidrag till den yttre säkerheten och därmed demokratins konsolidering, i området mellan den gamla järnridån och ett Ryssland som ännu söker sin roll.

Pengar och säkerhet när Obama kommer

I dagens utrikeskolumn kommenterar Bo Ture Larsson president Obamas första Europabesök som president samt Nato-toppmötet som äger rum i veckan.