Pengar behövs till sysselsättning

Flera problemområden finns inom det kommunala boendestödet till de psykiskt funktionshindrade: framför allt brist på pengar men också organisatoriska hinder.
- Vi har en bra verksamhet men den är för liten. I dag kan vi inte tillgodose allas behov. Vi skulle behöva göra mer för yngre, hitta aktiviteter som passar dem bättre, säger Liselotte Månsson, chef för kommunens verksamhet för psykiskt funktionshindrade.
Tillsammans med landstinget och försäkringskassan görs nu en inventering av det behov av sysselsättning som finns. Avsikten är att begära pengar från regeringens samordningsenhet för att utveckla verksamheten i Västervik, framför allt fritidsverksamheten. Ett sådant arbete ska ske tillsammans med landstinget, brukarföreningen RSMH och anhörigföreningen IFSAP.

Drygt 200 personer har i dag funktionshinder som innebär att de skulle behöva hjälp på något sätt av kommunens psykomsorg. Bland dessa finns personer på hela skalan från dem som klarar sig hyfsat bra ihop med andra till dem som har betydande svårigheter att fungera i samhället. Framför allt är det personer med psykotiska besvär och som diagnosticerats av sjukvården.
- Vi arbetat med det som är bakom diagnosen, det vi kan förbättra, och inte det sjuka, säger Liselotte Månsson. Vår uppgift är att göra tillvaron så bra som möjligt för dem, att höja livskvaliteten.
- Mellan 50 och 60 av dem har sysselsättning. En del kommer sällan, andra varje dag. Ett fåtal arbetar på Samhall och andra går på någon utbildning. Ytterligare andra har ingen möjlighet att tillgodogöra sig någon sysselsättning, dem med de svåraste funktionshindren, berättar Susanne Grandalen som arbetar med boendestödet i kommunens mobila team.
- Alla klarar inte av ett regelbundet arbete. Det finns flera som har behov av en mer individuell sysselsättning, avpassad för deras egna behov. Om vi bara hade resurser.

- De som inte riktigt orkar med utan behöver individuellt stöd, de försvinner i gruppaktiviteterna, de märks inte så mycket, berättar Jonas Lindström i mobila teamet. Alla kan inte vara med i grupper heller.
Men för de allra flesta är sysselsättningen viktigt och avgörande för personens välbefinnande.
- De som är med i olika delar av vår verksamhet, de mår oftast mycket bättre när de får möjlighet till det. Det ser vi, berättar Susanne Grandalen. De kanske inte vill eller inte törs men om de vågar vara med så mår de bra av det, det är uppenbart.
Ett problem är de unga som oftast inte tilltalas av den verksamhet som står till buds. Det är mest medelålders och äldre som deltar i aktiviteterna.