Pendlarna överkörda

Susanne Bäckström pratar i telefon när vi stiger på i lägenheten.
- Ja, hur många är det som åker med stora resväskor egentligen? säger hon och när hon lägger på suckar hon uppgivet.
Telefonen har gått varm under dagen - hon har flitig kontakt med andra som liksom hon själv pendlar på Tjustbanan. Nu känner de sig svikna och besvikna eftersom de är beroende av att tågen går. Med den nya tabell som börjar gälla från och med 12 juni försvinner två avgångar vardera från Västervik och Linköping. Dessutom läggs en del turer om så att de ska passa bättre ihop med anslutningarna till Södra stambanan. Pendlarna känner att de blivit överkörda till förmån för dem som reser långt.

- Det stora bekymret är 19.39-tåget - att det sena tåget går så hiskeligt sent - och det gör det för att det ska klaffa med tågen till Stockholm. Men om man åker med stora resväskor så gör man kanske inte det tio gånger i månaden och då kanske man klarar av att vänta?

För pendlarna som åker betydligt mer regelbundet blir de långa väntetiderna en orimlighet.
Susanne Bäckström är sjuksköterska och arbetar på barnpsyk i Linköping. Arbetet innebär att hon jobbar treskift och dessa arbetstider innebär att hon är beroende av tågtider som klaffar någorlunda med hennes arbetstider. Hittills har hon lyckats jämka så att hennes arbetskamrater kan tänka sig att jobba en kvart extra för att hon ska hinna. Men med den nya tidtabellen kommer hon antingen en timme för sent till jobbet när hon arbetar natt - eller så blir hon tvungen att komma tre timmar i förväg.
- Om jag åker vid 16 för att vara i Linköping 21, jobbar tio timmar till 7 och sen får jag vänta till klockan 10 så att jag är hemma klockan 12.

Med tre nattpass på raken innebär det att Susanne Bäckström skulle hinna vara hemma fyra timmar innan hon var tvungen att åka igen.

Nu vet hon faktiskt inte riktigt vad hon ska göra.
- Jag blir antingen arbetslös eller bostadslös i juni. Om jag inte tar med mig familjen till Linköping.
Fast det senare tycker hon inte riktigt är ett alternativ. De trivs i Västervik där hennes man har jobb och de har hela sitt sociala nätverk. Dessutom ser hon inga lysande utsikter när det gäller att hitta en lämplig bostad i Linköping.
Och något jobb som liknar det hon har nu och passar hennes specialkompetens är svårt att uppbringa i Västervik.

Att pendla med bil tycker hon inte heller är en rimlig möjlighet. Inte ekonomiskt och inte trafiksäkerhetsmässigt.
- Har man jobbat tio timmar ska man inte sätta sig och köra bil mellan Linköping och Västervik, säger hon.
Det hon kan göra är att prata med sin chef.
- Jag tycker att det är orättvist om de inte får veta det här så fort som möjligt. Så får vi se vad de kan tänkas ställa upp på . . .
- Det känns väldigt konstigt att begära av sina arbetskamrater att de ska ställa om sina arbetstider för min skull. En kvart går väl bra, men en timme? Någonstans finns det en gräns.

När vi är på väg ut för fotografering ringer telefonen igen.
- Jag har VT här. Har du någon kommentar? Ja, det är precis rätta ordet: skit.
Pendlarkollegan Christina Överström är i samma situation som Susanne Bäckström. Hon är undersköterska på universitetssjukhuset i Linköping och pendlar också på oregelbundna tider.
- Jag tycker att det här är dåligt. De tänker inte på oss som pendlar. De vill lägga ner banan, känner jag, säger hon.
Känslan är uppgiven och hon är rädd för att det inte alls ska fungera med jobbet längre.
- Jag har en bra chef som har lagt mitt schema efter tåget, men nu går inte det längre. Jag känner mig överkörd.

Pendlarna överkörda

Den nya tidtabellen kan innebära att arbetspendling blir omöjlig.