Påven Benedictus på pilgrimsfärd

- Jag ger mig av som en fredens pilgrim: påven Benedictus ord inför resan 8-15 maj till Jordanien, Israel och Palestina/Västbanken, med den publika kulmen i en friluftsmässa i Nasaret den 14. Vid en tidpunkt då det står väger, vad gäller de världsliga makternas förmåga att skapa fred mellan judar och araber och i hela Mellanöstern, är det förstås välkommet med en insats av påven. Men det finns många som sitter som på nålar, i Vatikanen, och bland världens dryga miljarden katoliker. Ty den fridsamme, intellektuelle Benedictus har sedan han blev påve 2005 visat benägenhet, speciellt när han begett sig bort från Rom, att säga saker som rört upp känslorna. I september 2006 höll påven ett anförande i Regensburg, i hemlandet Tyskland, i vilket han undrade om det kunde finnas ett samband mellan den, i hans uppfattning, underordnade rollen för förnuftet i islam, och våld som begås i islams namn. Profeten Muhammeds namn förekom i sammanhanget, varför påven uppfattades ha angripit mannen för vilken islam uppenbarats. Det blev protester och våldsamheter. Påven sökte förklara och ursäkta sig. I januari i år blev det något liknande, i relationen mellan katolska kyrkan och judenheten, när påven i sin vilja att hålla samman sin flock beslutat återuppta en grupp ärkekonservativa prelater, däribland en Förintelseförnekande biskop, i den kyrkliga gemenskapen. Påven har råkat ut för problem med sina presskontakter. På väg till Brasilien i fjol tyckte sig medföljande journalister höra att påven önskade exkommunicera, utesluta från kyrkans sakrament, politiker som accepterar abort. Nu senast, på väg till Kamerun och Angola i mars, kallade han utdelning av kondomer - kyrkan är emot bruk preventivmedel - främjande av aids. Tankegången är att kondomutdelning uppmuntrar lösa förbindelser. Men påvens besök i det nästintill hundraprocentigt muslimska Turkiet i början av december blev mycket lyckat, för både kyrkan och värdfolket. Påven träffade både politiska och religiösa ledare och företrädare för den lilla kristna minoriteten. Han vinnlade sig om att betyga sin respekt för islam och dess bekännare. "Han ber som en muslim", hette det uppskattande om påven i en ledande tidning. Det var en riktig trivselträff. Något som verkar förväntas sig även av det tredje påvebesöket i det heliga landet, efter Paulus VI år 1964 och Johannes Paulus år 2000. Satsningen på positivt tänkande behöver inte ses som verklighetsflykt, undan problemen judar-araber och den bedrövliga situationen för påvens allt färre trosfränder i regionen. Enligt bibelns Predikare, och Emils mor Alma: Allt har sin tid. Påven Benedictus inställning till andra kristna och andra religioner är att ägna tid åt att lyfta på stötestenarna, men också ge tid åt att betona religiös och mänsklig samhörighet. Med muslimer, och med judarna, som han kallat "Kyrkans levande rötter".

Påven Benedictus på pilgrimsfärd

Vid påvens utrikesresor brukar han säga saker som rör upp känslorna. Just nu befinner han sig på resa i Mellanöstern. Om detta skriver Bo Ture Larsson i dagens kolumn.