Kanalsimmet är egentligen ingen tradition jag vurmar något särskilt för. Själv har jag aldrig deltagit. Men när jag fick höra att det var inställt på grund av coronapandemin förändrades något inom mig. Det var som att jag kunde se klart för första gången i mitt liv, och jag visste vad jag behövde göra. Jag behövde simma genom kanalen och hålla traditionen vid liv. Det var min uppgift.
Min nyfunna övertygelse skulle snabbt komma att prövas. Termometern visade 15 grader i luften och 16 i vattnet. Fötterna var minst sagt kalla, i dubbel bemärkelse.
Där jag stod i vattenbrynet, redo att ge mig ut på min färd kom jag att tänka på min käre farfar. Han brukar alltid recitera Povel Ramel innan ett svalt dopp. "Ittma Hohah Om butn Baba, självplågare", säger han innan han vadar ut i havet utan att röra en min.
Starten blir ett haveri. Hatten jag vikt av dagens tidning åker av och blir blöt. Vattnet är allt annat än behagligt.
Kanalen är helt folktom där jag simmar. Tydligen var det ingen annan som kom på den briljanta idén att simma kanalsimmet på eget bevåg. Istället får jag nöja mig med två gräsänder som resekompanjoner. De undrar säkert vad det är för dåre som simmar bredvid dem.
Glädjen över att korsa målgången övergår snabbt i förskräckelse när jag inser att handduken är glömd. Men att behöva lufttorka i ett 15-gradigt juli känns som en petitess i sammanhanget. Jag gjorde ju det. Jag höll traditionen vid liv.