Österlen lockar med stämning och ljus

Vinden rasslar i skärmflygarens enorma segel och på nära håll inser man plötsligt att det måste vara en konst att hålla ordning på alla linor och tampar i en skärmflygares utrustning. Vill man prova på en tandemåkning där någon annan håller reda på vindar och tampar har man kommit rätt, för Österlen är något av skärmflygarnas Mekka. Området kring Ale stenar lockar inte bara en massa turister med vacker utsikt och mystiska stensättningar. Hit kommer även skärmflygare från stora delar av världen för att kasta sig ut i vindarna, som alltså lär vara speciellt välanpassade för skärmflygning.
Jag har dock inte kommit hit för vindarnas skull, men utsikten från Hammars backar har något magiskt över sig som jag trots att jag tillbringat somrarna här i över tjugo år fortfarande inte kan få nog av. Och ska man guida goda vänner på Österlen under turistsäsongen är Hammars backar ett stenkast från Ale Stenar ett bättre alternativ för att behålla mystiken. Här har man nämligen stor chans att vara i det närmaste ensam till skillnad från turistmagneten Ale Stenar som numera återfinns på tio i topplistan över landets mest besökta turistmål. Här kastar sig plötsligt det annars så snällt rundade backarna tvärt ner i havet och den abrupta avslutningen på landskapet - i kombination med kastvindarna - tar andan ur.

De som är historiskt intresserade har kanske även upplevt den hisnande känslan i historiens vingslag borta vid Ale Stenar med sin mystiska stensättning. Forskarna har länge haft vitt skilja teorier om allt från gravsättning till offerplats, men verkar nu ha kommit fram till att stenarna med sin strategiska placering har fungerat som ett slags solur och almanacka. I tusentals år har de stått resta i samma position år ut och år in.
Det lilla pittoreska fiskeläget Kåseberga strax nedanför där man köper rökt makrill och annan fisk från havet har sett en desto större förändring. Bara under de senaste åren har det förr så sömniga fiskeläget begåvats med bland annat en tjusigare restaurang och här är numera svårt att hitta en parkeringsplats i juli. I övrigt är det häpnadsväckande att Österlen trots sin popularitet och sin geografiska litenhet kan svälja så mycket sommargäster utan att verka det minsta överbefolkat. Här kan man faktiskt fortfarande ta en tidig morgonpromenad på en milslång, vit sandstrand utan att möta en enda människa. Och inte ens när julisolen gassar som mest blir det trångt mellan handdukarna på stränderna kring Sandhammarens fyr.

Men den lite ödsliga stämningen som präglar vistelsen här är kanske mest av allt en chimär, för när vi försöker få ett bord för att äta stenugnsbakad pizza på Friden är det knökfullt i bokningslistorna och vi får veta att man måste boka en vecka i förväg. Det lilla pensionatet och gårdskrogen strax utanför Södra Mellby, belägen i en gammal äppellund där den gropiga grusvägen tar slut, har blivit omåttligt populärt sedan den forna pizzabagaren från stockholmsförorten Fruängen flyttade hit och öppnade pensionat och pizzeria. Hans eget blodtryck sjönk drastiskt när han bytte betongdjungel mot äppellund, men arbetsbelastningen verkar allt annat än fridfull. Förra sommaren fick man bygga ut för att kunna ta emot fler pizzasugna gäster, men inte ens den nya tillbyggnaden tycks vara tillräcklig. Visst är pizzorna goda, men förmodligen är det lika mycket stämningen som drar gäster. Det är stämningen som gör hela Österlen, vare sig man kommer hit för att vandra på milslånga stränder, besöka trädgårdar eller kasta sig ut från en kustnära kulle för att se om vingen bär.