Deras två barn har precis kommit hem från skolan i Totebo och det lyser i ögonen när berättar om sin dag. De håller på att lära sig svenska och har fått nya kamrater.
I dag har familjen fått besök av Margareta Källgren, en av många i Totebo som ställt upp och hjälpt de asylsökande familjer som fått tillfälligt boende i Totebo i åtta lägenheter som tidigare stod tomma. Familjen Bajramovic har bott här längst. De flesta andra familjer har inte fått asyl och har tvingats återvända. Några familjer har gjort det frivilligt. Nu har de bott i Totebo längst av alla familjer. Det tolkar han som positivt. Att chansen finns att de får asyl. Trots att han hört att 99 procent får avslag direkt.
- Jag kan helt enkelt inte återvända, det finns ingen säkerhet för mig och min familj längre, säger han.
Familjen är bosniska medborgare, men har hela tiden bott i en region i Serbien, där bosnierna är i majoritet. Han har i olika perioder suttit i det lokala parlamentet, men en splittring inom partiet ledde till stora interna motsättningar.
Till slut fruktade Jusuf för sitt liv.
- Jag blev hotad och de förstörde min bil. Flera av mina kamrater förföljdes. En blev skjuten och en hotades med kniv.
Jusuf kunde inte längre fortsätta sin politiska kamp för ökad demokrati. Han tvingades lämna sitt jobb som maskiningenjör. Det osäkra och spända läget gjorde att han flydde med familjen, för att till slut hamna i Sverige och Totebo. Här har de fått tillfällig plats i livet, på andra våningen i hyreshuset intill lanthandeln.
Före jul mötte familjen Bajramovic familjen Källgren.
- Jag jobbar inom samhällföreningen och vi bestämde oss för att hjälpa till så gott vi kunde för de här familjerna, berättar Margareta.
Raskt samlade man ihop kläder och matpaket lagom inför jul. Det var så vänskapen startade, och nu träffas familjerna minst en gång i veckan. Bjuder varandra på lunch eller kaffe. De har fått en tv och Jusuf har fått låna en laptop. De kan hålla kontakt med vänner och följa vad som händer i världen. Häromkvällen såg han de hemska bilderna från krisens Egypten när folk mejades ner på gatan. Det väckte minnesbilderna från deras sargade hemland.
- Jag kunde inte sova, det var därför jag fattade pennan och började skriva dikter, säger Jusuf.
I dem berättar han om krig, hunger och motsättningar, men också om hoppet inför framtiden.
- Det hjälpte mig i för oss en svår tid. Vi har ingen mer önskan än att få stanna, bo och arbeta i Sverige, och låta våra barn få en lugn uppväxt.