Den 6 juni lämnade nederländska Vos Sweet Lucernahamnen i Västervik. Ombord fanns bland annat den svenska och estniska haverikommissionen, Ocean Discovery och det danska företaget JD-Contractor A/S. Tillsammans skulle de lösa den 28 år gamla gåtan om Estonias förlisning – en gång för alla. På tisdagen var expeditionen tillbaka i Västervik, och Ingemar Lundgren tror att man återvände med svaret om de mystiska hålen.
– Det har gått bra. Vi hade lite dåligt väder mot slutet där en av dagarna blåste bort. Men annars har vi kunnat jobba på bra. Vi lyckades ta 45 000 stillbilder på vraket och varit på platser som ingen annan tidigare varit på. Så det en väldigt lyckad dokumentation, säger Ingemar Lundgren, vd för Ocean Discovery.
– Vi har bekräftat att vraket står på ett berg. Och bara ett par meter från hålen finns berg i dagen, alltså upp till ytan. Det finns tecken på att hålen uppkommit när fartyget slagit i botten.
Såg hålen ut som ni hade förväntat er?
– Ja det skulle jag säga. Men när kommer ner och ser hela sammanhanget får man en liten annan bild av det hela. Man kan se att deformationerna i skrovet följer bergsformationen. När man själv är på plats är det helt uppenbart att skadorna uppkommit i samband med att fartyget slog i botten.
Ingemar Lundgren påpekar dock att detta är ett preliminärt utlåtande. Nu ska nämligen all data, med 45 000 stillbilder, sammanställas till en 3D-modell av vraket.
– Det kommer ta minst två månader att få fram modellen. Vi lyckades dokumentera 90-95 procent av fartyget. Vissa ställen kommer man inte åt. Men vi är nöjda.
Hur var det att befinna sig ute på platsen?
– Det är lite speciellt. Som tur var så var det bra personer med som respekterade att man behövde arbetsro. Statens haverikommission har varit helt fantastiska att jobba med. Vi har inte haft några förhållningsregler om var vi får undersöka och inte. Vi uppmuntrades att dokumentera allt. Ingenting hemlighålls och 3D-modellen ska ju publiceras offentligt.
Det måste vara en speciell plats att arbeta på?
– Ja. Men vi har inte sett några kvarlevor alls, och det var faktiskt inget man tänkte speciellt mycket på. Ibland när vi fotograferade in i hytter eller såg tomma livbåtsdävertar tänkte man på hur det måste varit under katastrofnatten.