Nyandlighet speglas i Sturmarks frustration

Intellektuella, politiker och medieprofiler "kommer ut" som kristna: Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein, som prästviges förra året, författaren och poeten Marcus Birro, som nyligen överraskade med nyheten att han kommer att promenera under kristdemokraternas banderoller under första maj, komikern och manusförfattaren Jonas Gardell, som nyligen utgav en bok om Jesus, Sveriges Radios vd Mats Svegfors, Göran Persson, LO-basen Wanja Lundby-Wedin... De pånyttfödda får nu inte stå oemotsagda. Som motvikt till alla nyandliga tendenser har en nyateistisk rörelse växt fram. Internationellt representeras den av debattörer som oxfordprofessorn Richard Dawkins och den angloamerikanske journalisten Christopher Hitchens, senast aktuell med boken "God is Not Great: How Religion Poisons Everything". I Sverige är det Humanisterna, med Christer Sturmark i spetsen, som står för den vassaste religionskritiken.Sturmark tillhör inte dem som förnekar nyreligiositeten. Tvärt om. Han känner sig klart trängd, som den sista atenaren i ett "skensekulärt" Sverige. Till och med Svenska kyrkan, som Sturmark tycker borde stå på Humanisternas sida i "kampen mot religiöst förtryck världen över" anklagar förbundet för att ge en falsk bild av kristendomen, och för att bara ta upp religionens avarter, beklagar han sig i en artikel. "Det är lika rimligt som att kritisera Amnesty för att organisationen bara uppmärksammar politiskt förtryck".Det är förstås en haltande jämförelse. Om Amnesty enbart uppmärksammade politiskt förtryck i vänsterrepubliker, men teg om övergrepp begångna i olika högerideologiers namn, och utan att ge en balanserad bild av socialismens ideologi och historia, hade man med rätta kunnat rikta kritik mot organisationen. Det är den här typen av svartmålningar Humanisterna ibland gör sig skyldiga till.Den frustration Sturmarks formuleringar andas är emellertid intressant. Förnuftets triumf har proklamerats av filosofer och vetenskapsmän i tre hundra år. Gång på gång har det upprepats att religiösa föreställningar inte äger existensberättigande i ett modernt, upplyst samhälle. På 1970-talet kunde den sekulära humanismens slutgiltiga seger så äntligen skönjas...Sedan vände vinden.Kanske kan utvecklingen bättre förstås genom dialektiska glasögon. Mot 1900-talets hälft stod den traditionella religiositeten i tilltagande konflikt med ett löftesrikt framväxande efterkrigssamhälle. Tesen fick ge vika för sin antites, det privata förnuftets och den sociala ingenjörskonstens evangelium. Paradigmskifte, kallas detta inom vetenskapen. Men Hegel påpekade att tesens och antitesens kraftmätning ger upphov till en syntes, som förenar det goda i de rivaliserande lärorna. Kanske är det i denna stabiliseringsfas vi befinner oss just nu. Frågan är hur den nyandliga syntesen ser ut. Onekligen skiljer den sig från gamla tiders högkyrklighet. Sannolikt är också att den förblir med oss ett bra tag framöver.

Nyandlighet speglas i Sturmarks frustration

Det sägs att en nyandlig våg sveper över västvärlden. Intresset för religion ökar.