Det kan gå till så att sympatisörerna samlas och röstar för de olika kandidaterna genom att ställa sig i olika delar av ett rum.
Så idylliskt kan världspolitik formas.
Två forskare skrev nyligen i prestigetidskriften Foreign Affairs (Utrikespolitik) att USA:s två stora partier, demokraterna och republikanerna, är mer oense än i mannaminne om meningen med och medlen för USA:s utrikespolitik. Det heter att det samförstånd som uppstod i kampen mot nazismen och kommunismen försvunnit. Gruppen av moderata folkvalda som förmådde samverka över partigränsen har inte föryngrats utan dött ut.
Dock: De presentationer ledande presidentkandidater gör i Foreign Affairs av sin utrikespolitik ger knappast belägg för oöverstigliga motsättningar. Det är inte värre angrepp än man kan vänta sig inför ett säkert skifte i Vita huset. Demokraternas Hillary Clinton, senator i New York, skriver att nästa president ärver två krig, kampen mot globala terroristnätverk, och problemet med Iran som vill ha kärnvapen. USA möter ett stärkt Ryssland, vars väg är oviss, och ett växande Kina, som måste inlemmas i det internationella systemet. Läget i Mellanöstern är farligt, och innebär ett hot mot Israel och världens oljeförsörjning. Nästa president måste också ta itu med klimathotet och en ny våg av epidemier. Få torde ifrågasätta Clintons beskrivning av den laddade dagordningen. Rudy (Rudolph) Giuliani, borgmästare i New York vid tiden för 11-septemberdåden, är opinionsetta på den republikanska sidan. Han säger sig prioritera seger i terroristernas kamp mot den globala ordningen, med hjälp av en stärkt krigsmakt och bestämd diplomati. Inte nödvändigtvis något kontroversiellt i detta. Men Giuliani sänder en utmanande signal genom att som rådgivare knyta till sig bland andra Norman Podhoretz, känd för att hävda att USA befinner sig i ett fjärde världskrig - det tredje var kalla kriget - mot islamofascismen och att USA bör bomba Iran ju förr desto bättre. Clinton har i flera år tydligt dragit åt höger för att bli mera valbar. Giuliani, med ett trassligt kärleksliv och liberala åsikter om exempelvis abort, sägs använda en högersväng i utrikespolitiken för att bli acceptabel för sin partibas. Giulianis styrka är att han uppfattas kunna locka väljare som annars skulle rösta på demokraterna. Men då bör han nog inte lyssna till rådgivare som talar om ett fjärde världskrig. Ty till skillnad från 2004 tyder opinionsmätningarna på att den vinner som bäst gör troligt att hon/han drastiskt kan minska USA:s engagemang i Irak. Man kan jämföra med 1952, när republikanen Dwight Eisenhower lovade att ärofullt avsluta Korea-kriget, som han skyllde på företrädaren Harry Trumans försumlighet. Det blev vapenvila 1953. "Ike" vann igen, 1956. Man kan jämföra med 1968, när demokraten Lyndon Johnson på ett par år ökat antalet soldater i Vietnam från 10000 till en halv miljon. Republikanen Richard Nixon lät förstå att han hade en "hemlig plan" för att avsluta kriget. Det hade han inte, kriget fortsatte och utvidgades. Men med "vietnamisering", överföring av mer ansvar till bundsförvanterna och färre döda amerikanska soldater, vann Nixon ändå förtroende och en storseger i valet 1972. Korea och Vietnam är för alltfler väljare avlägsen historia. Men även om de ser skillnader så verkar de reagera nu som då. De vill ha ledare som visar vilja och förmåga att göra slut på lidande - för dem själva och för andra.