C.F Liljevalch byggdes 1920 i Göteborg. Hon är 120 meter lång och ligger på 70 meters djup, bara någon distansminut från M/S Luleå. Vrakets position har länge varit känt och är ett populärt dykmål.
Då.
Den 18 augusti var en fin dag, med klar sikt och vackert väder till havs utanför Västervik. Ombord lastångaren S/S C.F Liljevalch hade Stig Göransson påbörjat sitt pass sista uppgift, han skulle göra underhåll på fartyget. Det är hans uppgifter vi förlitar oss på. De är nedtecknade i Magnus Ullmans bok Örlogshistoriska Episoder.
Man fraktade 6 000 ton järnmalm mot Rotterdam och färdades söderut i en större konvoj om 16 fartyg av olika nationalitet.
De var inte ensamma. Eskorten bestod av fyra örlogsfartyg. I luften fanns ett flygplan, som också erbjöd skydd. Det fanns anledning till säkerhetsåtgärderna, skulle det visa sig.
Strax efter klockan 15 passerades Idö i Tjust skärgård och trots det fina vädret var det nog inte en helt bekväm passage. Delar av besättningen samlades på däck med kaffemuggen i hand för att beskåda de två master som stack upp ur djupet. Det var en påminnelse om farorna till havs under kriget, och masterna tillhörde M/S Luleå, ett fartyg som några veckor tidigare sänkts av torpeder.
Några minuter senare var man nära Kungsgrundet. Då ljöd larmet.
Två torpedbanor, de vattenstrimmor som torpeder lämnar efter sig, siktades på kurs mot fartyget. Man vek av mot styrbord, men förgäves. Akterut slängde sig sjömännen överbord i panik när torpederna närmade sig.
Den första torpeden träffade maskinrummet och Stig Göransson mindes senare att maskinen kom upp genom däck i den våldsamma explosionen, som också går att tillskriva att ångpannan troligen exploderade.
Det blev kaotiskt. Den andra torpeden träffade strax därefter och skadade skotten mellan lastrummet och personalhytterna. Båtsfolket hoppade överbord, de som kunde och hann. Fartyget sjönk snabbt när vattnet välde in.
Överallt blod, eld och död.
Konvojen gjorde halt. Eskorten lade ut rökridå, man tog upp jakten på den sovjetiska ubåten L3 och sänkte 40 sjunkbomber i jakten. Ubåten skadades troligen, men lyckas ta sig till bas.
När röken lagt sig hade bara sju av 40 ur besättningen överlevt och C.F Liljevalch vilar sedan dess på havets botten.
Nu.
Sedan mitten av 1990-talet har länderna kring Östersjön i ett gemensamt projekt kartlagt havsbotten i handelslederna i detalj. Det är hög tid, vissa mätningar av djupet är gjorda med handlod vilket var det mätinstrument som erbjöds när de gjordes.
Arbetet beräknas vara i hamn under 2022.
Det berättar Magnus Wallhagen som är produktionschef för AO Sjögeografi på Sjöfartsverket.
– Vi kartlägger botten med så kallat multibeam ekolod och får en oerhört detaljerad bild över hur det ser ut, säger han.
Vraket ligger djupt. Akterna har gått av och pekar upp mot ytan, 16 meter över havets botten når den. I fören syns "tornet" som bland annat användes för att lasta på.
Anledningarna är flera. Bland annat har det med säkerhet och riktighet i olika sjökortsprodukter att göra, men även för att framtidens navigationsteknik ska kunna välja bästa rutt, sett bland annat till djupet.
– En fartygs bränsleförbrukning påverkas av hur djupt det är till havsbotten, det kallas squateffekt med ett fint ord. En låg förbrukning gynnar ekonomin och miljön, genom minskade utsläpp.
Under mätningarna har man passerat kända och okända vrak. Och det är förklaringen till att man nu kan presentera högupplösta tredimensionella bilder av vraket.
– Hon ligger djupt, på runt 70 meters djup. Aktern står brant, den sträcker sig 16 meter över resten av vraket.