Ny lunga gav Bengt-Olof i Blackstad ett nytt liv

Bengt-Olof Svensson har en ärftlig gen som gör att han saknar ämnet antitrypsin i blodet. Följden blev för honom att han för tjugo år sedan fick lungsjukdomen emfysem. Hans fem syskon har också drabbats, mer eller mindre svårt. Till jul förra året fick Bengt-Olof, eller Bengan som han mest kallas, göra en efterlängtad lungtransplantation. - Det har varit ett tufft år säger han, när vi satt oss vid köksbordet i den trivsamma villan i Blackstad. Kaffe står framdukat och den mycket välsmakande sockerkakan har Bengt själv bakat. Under sin återhämtningstid har han tagit över mer och mer av ansvaret för hushållet, medan hustrun Maj-Lis sköter sitt arbete som lantbrevbärare.- Jag som aldrig tyckt om att prata sjukdomar har nu inte fått göra annat, säger han med ett skratt och med glimten i ögat. Men nu känns det mycket bättre och jag siktar på att bli helt frisk.Bengt-Olof har under många år arbetat som lastmaskinsförare, först som anställd och senare i egen firma. De första symptomen på sjukdomen var att han blev trött och andfådd. "Dålig kondition" blev första tanken, men när han började hosta blod blev det allvar och han sökte läkare. - Jag fick order att sluta jobba, men jag trodde, som många andra, att jag var oumbärlig och fortsatte med min firma tills jag var så trött att jag inte orkade röra mig. I början fick jag mediciner, men för nio år sedan blev jag tvungen att börja använda syrgas. Först räckte det med några gånger om dagen, men under de senaste fyra åren har jag varit beroende av syrgas dygnet runt. Här hemma har jag varit kopplad till en maskin och när jag lämnat hemmet har jag haft en ryggsäck med tuber. Bengts stora intresse har alltid varit jakt så när han inte längre kunde arbeta skaffade han en hund som blev hans trogne följeslagare. Han började tävla med sin hund och fick flera utmärkelser. När Bengt-Olof blev sämre så fick han nöja sig med att bara sitta på pass under jakterna och invänta bytet. På hösten 2007 började han och hans läkare för första gången prata om att en transplantation kunde vara möjlig. Ett år senare fick han komma till Lund för de första undersökningarna och efter ett halvt år fick han besked att han var uppsatt på listan.- Jag var då 66 år och normalt görs inga transplantationer efter 62 år, men jag var i så pass bra vigör att jag skulle få chansen. Den nionde december förra året kom telefonsamtalet att det var dags. Jag fick flyga till Lund i ett litet plan och på natten gjordes ingreppet.Bengt låg sedan nedsövd i nio dygn. Tiden efter uppvaknandet vet han inte mycket om. Han drabbades av fler komplikationer och har sitt första minne från den sjätte januari.- Då kunde jag ringa hem och viska fram ett "Grattis" till vår son på hans födelsedag. Min röst var nästan helt borta på grund av skador efter slangar som jag haft i halsen och man hade tvingats göra en stomioperation. Senare blev också mina fötter helt svarta på grund av dålig cirkulation. Till Västerviks sjukhus kom han den 19 februari och en lång rehabilitering följde. I maj fick han komma hem för första gången. - Då hade jag varit borta så länge så min bäste jaktkamrat, stövaren Patson kände inte igen mig, det kändes hårt. Men nu är vi bästa kompisar igen. Hemkomsten betydde inte slutet på sjukhusvistelserna. Det har blivit många turer till akuten sedan dess. - Jag hade ett eget rum där som jag kallade för " Drop in ". Det enda som fungerat perfekt hela tiden är min nya lunga. Den har skött sig bra så syrgasen har jag inte längre behov av. De var och hämtade apparaten i förra veckan. Nu ser Bengt ljust på framtiden och tränar hårt för att få upp sin kondition. Rollatorn och rullstolen tänker han också snart överge. Älgjakten är nästa händelse som han ser framemot. - Men jag får inte skjuta, där bössan ligger an mot axeln sitter fästet för min nya lunga och en stöt där kunde få till följd att den lossnade.Att han klarat sin svåra sjukdomstid anser han främst att han har sin fru Maj-Lis att tacka för. - Utan henne, barnen, alla vänner och grannar som stöttat hade jag gett upp. Personalen på sjukhusen, både i Lund och i Västervik, har också varit underbar. Man brukar säga, ingen nämnd och ingen glömd, men två tjejer måste jag få nämna, Fanny och Emma på rehabiliteringen, de räddade mig från att bli amputerad.