Kö för att få köpa paltbröd i centrala Västervik under hungervåren 1917.
Vad skulle du göra när du är missnöjd med kommunen, sjukvården eller en myndighet?
Kanske skriver du ett överklagande, startar ett upprop i sociala medier eller proteströstar i nästa val. Längre tillbaka fanns inte de möjligheterna.
I boken "Från armborst till plakat" berättar historikern Peter Danielsson om episoder från 1500-talet och framåt där befolkningen med varierande framgång försökt att göra sin röst hörde mot överhögheten.
Peter Danielsson är välbekant för många. Som anställd på Kalmar läns museum och hembygdskonsulent har han varit en flitig gäst och föreläsare i våra trakter.
Titeln bygger på den utveckling som Peter Danielsson tycker sig se.
– I början tar man till våld när man vill få sin vilja fram. Sedan blir det allt viktigare att kunna uttrycka sig först i tal, sedan i skrift. Så småningom växer de professionella politikerna fram.
Det saknas inte dramatiska exempel från vår del i landet. Boken inleder med Dackeupproret som slutade olyckligt på en sjöis utanför Virserum. Gustav Vasas trupper krossade den småländska bondehären.
Drygt 100 år senare, i slutet av 1600-talet kom åter bönderna i Kalmar län på kollisionskurs med staten. Då handlade det om kravet på bönderna att hålla landet med soldater. En tung börda.
Upproret startade på kyrkbacken i Virserum, men spred sig båda norrut och söderut i länet. En budkavle ska ha gått runt i Tjust om att vägra att delta i utskrivningen till knekttjänstgöring.
Allt ställdes på sin spets vid ett utskrivningsmöte på torget i Vimmerby den 5 mars 1683. Tusentals bönder från norra Kalmar län var samlade. Folkhopen sjöd av missnöje, och många av de närvarande hade styrkt sig med brännvin. Rop hördes om att ge länsman stryk.
Det blev aldrig våldsamt, men någon utskrivning till militärtjänstgöring blev det inte tal om heller.
Statsmakten visade att den inte tänkte vika sig. Landshövdingen återvände en tid senare med militär. Nu stundade förhör och rättegångar. Allmogen i Tjust dömdes till 40 mark vardera i böter för att man anslutit till upproret. Den man som pekades ut som ledare, bonderiksdagsmannen Börje Jonsson från Virserum, dömdes till döden. Straffet verkställdes dock aldrig.
Peter Danielsson tycker att konflikten visar hur samhället förändrats på drygt hundra år. Staten hade blivit starkare, men även bönderna agerade annorlunda:
– Det tycktes som att bönderna kommit överens: "Vi bullrar, vi gapar och vi slår med våra knölpåkar, men vi kröker inte ett hår på statens representanter."
Så fortsätter det genom historien. I boken berättas om hungerupproret i Västervik. Även denna gång blev centrum för missnöjet ett torg. Det var på Stora torget i Västervik den 16 april 1917 som syndikalisten Frans Gustaf Johansson blev en ledargestalt för strejkande arbetare som protesterade mot matbristen. Den kvällen författades en resolution med en rad krav på åtgärder för att få bukt med matbristen. Resolutionen spreds över hela landet, och de uppblossande hungerprotesterna runt om i landet spelade roll i det politiska spelet kring införandet av allmän rösträtt.
Är invånarna i Kalmar län ett ovanligt bångstyrigt släkte?
– Vi låg länge i rikets utkant. Vi har varit vana att ta hand om oss själva. Med tiden har vi blivit fogligare. Jag vet inte om det har tjänat oss vår sak. Vi kanske skulle bli lite bångstyrigare.