Familjefoto på Peterséns. Matthias, Ulf, Lena, Nicklas, och så Ozzy i bilen. Lena berättar att familjen alltid vistats ute i skog och mark, och att sönernas jaktintresse kommit självmant.
– För oss är det ett trevligt sätt att samla familjen. Vi har alltid varit ute mycket med barnen. Jag tror att det är viktigt att förstå att vi hänger ihop, vi och naturen.
Det säger Lena Petersén. Hon är på plats (med man och två vuxna söner) för att inviga årets älgjakt.
Vi fick chansen att hänga med ut i skogen. Kilometer efter kilometer åker vi en grusväg som blir allt smalare, och skogen blir allt tätare. När vägen tar slut parkerar vi.
– Där uppe ska vi vara, säger Jan Martinsson, och pekar mot ett jakttorn.
Jan hoppar vant uppför stegen till tornet, med bössan i ena handen och sittunderlaget i den andra. Sedan väntar vi.
Jaktledare Nicklas Petersén går igenom vad som gäller, hur många djur som ska skjutas, vilka som är fredade, och vem som ansvarar för vad.
Dagens jaktledare Nicklas Petersén har tidigare gått igenom reglerna för årets jakt, hur många av respektive djur som får skjutas, och vilka som är fredade. I år får jaktklubben skjuta en älgtjur. För några decennier sedan var det tiodubbelt så många.
– Det var för stor tilldelning ett tag, säger Kjell Johansson, som förklaring till varför älgstammen minskat så. Förhoppningen med den stora tilldelningen var att skadorna i skog och mark skulle minska. Idag kommer skadorna mest från hjort och vildsvin, säger Kjell.
Han har varit ordförande för klubben i 40 år, men nyligen lämnat över stafettpinnen till Ulf Petersén.
Kjell Johansson har varit ordförande för klubben i 40 år. Den anrika jaktklubben startades 1918. Att lyssna på de erfarna jägarna, och att lära av varandra, är framgångskoncept enligt Kjell. Han tycker också att man ska berömma de som håller inne på skott, istället för att skjuta.
Kjell berättar om klubbens historia, och varför han tror att gruppen har så bra sammanhållning.
– Vi har vetorätt, så alla måste godkänna nya medlemmar. Vi är noga med våra regler, och ordning och reda, säger han.
I nästa andetag berättar han om Lotta. Älgkon, alltså. Under 18 år följde jaktlaget henne. Hon kalvade på samma plats, utanför Nytorp. Jaktledaren förbjöd gruppen att skjuta henne.
– Visst blir man mer blödig för varje år som går, berättar Jan.
Han vet vad han pratar om. Det blir några hundra timmar ute på pass, per säsong. Själva skjutandet utgör bara en bråkdel av lockelsen med jakten.
– Det bästa är samvaron, och att vara ute i naturen.
Gäster i naturen.
Vi bryter. Går ner från jakttornet. Under morgonens första timmar har bara småfåglar, och en rådjursget och hennes kid synts till.
Gruppen sätter sig på stolsryggsäckarna, och häller upp kaffe. Här sitter överläkare, företagare och arbetare. Från Västervik, Danmark och Dalarna. Samtalen sträcker sig från anekdoter om någons vilda ungdom, till världspolitiken. Nu börjar den: traditionen, folkrörelsen, högtiden. Älgjakten.