Automaterna tillverkades egentligen av bara ett företag. Nu finns många begagnade som inte fungerar. Bröderna har delar och renoverar och gör nya bås som säljs.
På dörren till lokalen på Lunnargatan i Västervik står det Fotoautomat. Bredvid hänger några klassiska remsor med fyra porträttbilder på rad. Det är det enda, och i och för sig ganska övertydliga tecknet, på att här hålls det på med något riktigt ovanligt.
Inne är det gladjazz i högtalarna. Oscar Wettersten står vid en intrikat kamera monterad i en plåtlåda och skruvar, några meter därifrån står hans bror Marcus Wettersten och fixar med en växellåda i gjuten aluminium.
– Det är den som hjälper till att framkalla filmen, den doppar remsan i vätskorna. Det är en stor motor som driver det hela, förklarar han.
Först ser det ut som vilken verkstad som helst men här renoverar och bygger de båda bröderna främst analoga, och även digitala, fotoautomater.
– Den vi bygger just nu ska till Jakarta när den är klar...
Det berättar Marcus Wettersten lite roat när vi pratat ett tag. Faktum är att man säljer fotoautomaterna över hela världen idag. Men det började som ett smalt särintresse.
Oscar Wettersten är nämligen fotograf från början. När han bodde i Berlin upptäckte han är det där, till skillnad mot i Sverige, var fotoautomater fortfarande en "grej".
– Eftersom jag är fotograf så blev jag intresserad och ville tillslut ha en själv, mest som ett intresse.
Han fick kontakt med en man i Kanada som kunde tänka sig att sälja en. Och, som man säger, på den vägen är det. Oscar bodde då i Malmö.
– Jag förstod nog ganska snabbt att det här kunde bli en "grej". Jag fick lov att ställa upp den på ett ställe vid Möllan i Malmö. Det funkade skitbra, den betalade sig ganska fort.
Intresset växte i takt med efterfrågan kan man säga.
– Tillslut hade jag tre i Malmö men då hade jag flyttat hit till Västervik. Det blev för meckigt att åka fram och tillbaka och fylla på, laga och göra service på dem, det blev skytteltrafik.
– Folk började att höra av sig i den här vevan, en tjej från Saudiarabien ville köpa en automat och hon fick köpa en av mig.
I verkstaden på Lunnargatan jobbar man för fullt. Ungefär en månad tar det att färdigställa en automat. Det är lång kö till att få köpa en.
Nu började Marcus bli involverad med, han pluggade till lärare men hade tröttnat på det. Och fler och fler hörde av sig...Det började bli för mycket för en person att hantera.
Nu fick de köpa upp delar och innanmäte från mängder av automater från ett par privatpersoner i USA, som mest ville ha själva båsen.
– Vi fick det till skrotpris, kan man säga. Det fanns inget intresse för det här då. Nu ser det helt annorlunda ut, berättar Oscar.
Ja, det verkar det sannerligen göra. Automaterna har blivit både nostalgi och virala, de används på hotell, på uteställen, i festkvarter. Att ta bilder i dem är populärt igen. Efterfrågan är stor.
Varför är det så?
– Alltså det blir ju skitsnyggt! Det ser fantastiskt ut, mycket bättre än digitalt, säger Marcus.
– Vi sålde en automat till Seoul i Sydkorea. Där har tjejen som köpte den fått sätta stopp för 100 personer om dagen, det går inte att få tag i mer fotopapper, säger Oscar.
De säger också att det finns konton på Instagram som ytterligare spätt på "hysterin" kring analoga automater.
– De används på premiärer och event för fullt. Men intresset är större än så, det finns en marknad hela tiden, säger Oscar.
Man bygger och renoverar automaterna kompletta med bås. Ett i månaden mäktar duon med att färdigställa men skulle kunna sälja många fler. Det är ett heltidsjobb för de båda.
– Det är ju en fördel att vi är typ de enda som sysslar med det här, och kan det. Vill man ha en så får man vänta, det kan ta tid. Men de har ingen annanstans att vända sig, konstaterar Marcus.
Att lära sig hur allt hänger ihop, helt enkelt är det verkligen inte, har man fått göra på egen hand.
– Alltså det är väl lite småländskt "know how" vi håller på med, man får lära sig hur det fungerar från grunden och lära sig under tiden, säger Marcus.
Oscar instämmer:
– Det finns ju instruktionsböcker från 1960-talet, skrivna på engelska av någon ingenjör. Det har varit trixigt att få till det, men nu börjar vi kunna det här. Man får liksom pilla med det och förstå hur det hänger ihop.
Allt är mekaniskt i de gamla analoga båsen. Här fotograferas man, och fotopappret doppas i olika lösningar för att några minuter senare ramla ner i hållaren på utsidan. De som är lite äldre kommer nog ihåg känslan när man väntade på hur bilderna skulle bli.
Utöver byggandet står just nu fyra automater och rullar i storstäder, de ska snart bli fler.
Testremsorna är många och det är även de som väljer att fotografera sig. Fyra automater rullar i Sverige just nu, snart ska de bli fler.
Bröderna har fått lära sig allt från grunden, men hjälp av sig själva och gamla manualer. Utmanande och skitskoj, är tankarna kring det.
Oscars intresse har blivit business. Men det är fortfarande lika kul, tycker han. Som fotograf älskar han bilderna de gamla maskinerna tar.
Delar har man, men inte till allt. Just nu tittar en bekant på lösningar i Kina för gummihjulet till vänster i bild, på den tvärgående axeln.
Man regör, tvättar av, byter och och smörjer upp. När maskiner väl rullar behöver man fylla på vätska ofta, och göra service för att allt ska fungera.
Kameran. Olika tidsepoker, vi snackar 1960-tal och fram mot 90-talet, har olika linser, bland annat.
Marcus Wettersten har fått lära sig, han med. Han gillar att använda både huvudet och händerna.
Och visst är det något visst med både uttrycket och kvaliteten på bilderna.
Runt 250 000 kronor kan man få betala för en automat.