När personal blir utsatt fysiskt och särskilt om det uppstår skador ska man göra tillbudsanmälningar. Är tillbuden av allvarligare karaktär ska man lägga in dem i ett särskilt system, vid mindre händelser skriver personalen tillbudsrapport. Det finns ett stödteam som kan hjälpa personalen när man behöver stöttning i sitt arbetssätt. Är man
stressad och inte mår bra psykiskt/fysiskt som pedagog kan man bli skickad till företagshälsovården, berättar Frida.
Vi kallar henne Frida. Hon är utbildad förskollärare, och har jobbat i förskolans värld i många år. I grunden älskar hon sitt jobb – men nu har hon fått nog.
– Det här är det roligaste jobbet som finns, det är så tacksamt och mysigt när det funkar. Att få se barnen utvecklas, få se lärprocesserna, att få en kram när man kommer på morgonen. Men de stunderna är så förbaskat få just nu.
Frida vittnar om en miljö där personal varje vecka blir slagen eller sparkad av utagerande barn. Där två eller tre pedagoger ansvarar för mellan 20 och 25 barn, varav ett flertal har särskilda behov. Där stressen är konstant och ens puls nästan aldrig går ner till normala nivåer.
Skolverket har rekommendationer för hur stora barngrupperna i förskolan ska vara. För de yngsta barnen är riktmärket satt till max 12 barn, och de äldre barnen bör vara max 15 i samma grupp. Men riktlinjerna följs inte. Enligt kommunens egna siffror gick nära åtta av tio småbarn i en grupp i en grupp som var större än Skolverkets rekommendationer under 2022. För de äldre barnen var den siffran ännu högre – och man kan se en tydlig trend i att deras grupper blivit större.
Men det skiljer sig mycket mellan förskolorna. På de minsta förskolorna, främst på landsbygden, är barngrupperna små – medan de större förskolorna i Västervik stad har många fler barn per personal. Personaltätheten har de senaste åren ökat på de mindre förskolorna, och minskat på de större.
Kommunens och pedagogernas mål och ambitioner är höga – förskolan ska vara en plats för lärande och utveckling. Men på Fridas förskola handlar dagarna oftast mest om att överleva. Se till att inget barn rymmer, skadar sig eller skadar någon annan. Och inte ens det lyckas man alltid undvika.
– Det är mer förvaring och barnpassning än en pedagogisk verksamhet. Oftast är det små bränder som behöver släckas hela tiden. Jag halvspringer hela tiden, för att inte sätta någon kollega i skiten. Det var inte det här jag ville göra när jag pluggade i 3,5 år till förskollärare.
"Om vi känner så här i vår arbetsmiljö, hur känner då barnen? De kan ju inte sjukskriva sig från förskolan. I stället kanske de sparkar bakut, och blir utagerande". Bilden är en genrebild och föreställer inte personen vi intervjuat.
Frida och hennes kollegor kan se barn som skulle må bra av att få vara i mindre grupper, som behöver extra stöd – men har inte resurser nog att ge dem det. När barnen inte får sina behov tillgodosedda kan de dra sig undan, eller tvärtom bli utagerande och stökiga.
Att se det hända ökar på känslan av stress och otillräcklighet.
– Man vill så gärna finnas där, ge barnen vad de behöver och se dem växa. Men det är för stora barngrupper och för lite personal.
Kollegorna har påtalat situationen till sin rektor. Igen och igen. "Vi har inga pengar" blir svaret, och Frida förstår att rektorerna är bakbundna, styrda av politikens prioriteringar. Men hon frågar sig om kommunens politiker verkligen har råd att inte satsa mer på sina yngsta invånare.
– Det värsta är att man pratar om att spara pengar, men man skulle spara mycket pengar om man la resurser på de barn som vi ser behöver det redan i förskolan. Annars kommer de kosta staten mer pengar senare i livet.
Hon fortsätter;
– Jag tror att man skjuter sig själv i foten om man fortsätter trycka in barn på stora förskolor, i stora barngrupper med lite personal. Det görs bara för att "spara" pengar. Men de missar, och faktiskt struntar i, hur det faktiskt påverkar barnen och oss som arbetar i förskola och skola.
Frida är uppgiven. Hon känner själv att hon balanserar på gränsen till utbrändhet. Ett konstant stresspåslag under många år har lett till sömnproblem och mindre ork i vardagen.
– Det här går ut över min familjesituation. Jag har ingen energi för sociala grejer när jag är ledig, jag känner mest "låt mig vara". Dessutom är lönerna i kommunen inte alls konkurrenskraftiga.
Frida funderar också på hur barnen påverkas av att vara i en miljö som de vuxna omkring dem mår dåligt av. En miljö där ljudnivån konstant är alldeles för hög, och där vissa spenderar längre tid varje dag än de vuxna är på sina jobb.
– Om vi känner så här i vår arbetsmiljö, hur känner då barnen? De kan ju inte sjukskriva sig från förskolan. I stället kanske de sparkar bakut, och blir utagerande.
Frida pekar också på den forskning som visat att barn kan ha svårt att knyta an till många personer i tidiga år. Ändå befinner sig många på förskolor där de får möta mängder av nya ansikten i personalen under ett år. De leker på gårdar där det kan vara över 60 barn samtidigt.
– Vi är väldigt många som ser att barnen skulle må bättre av mindre grupper. Tänk vad fantastiskt om Västerviks kommun kunde tänka om och fokusera på att lägga en stabil, bra och framför allt trygg start för våra barn, som börjar i förskolan. Följ Skolverkets riktlinjer om antal barn i barngrupperna, följ barnkonventionen!
Frida vill egentligen inte ge upp. Men nu orkar hon inte längre. Händer inget kommer hon att lämna yrket. Men hon hoppas på en förändring. Hon hoppas att hennes berättelse kan bidra till att folk får upp ögonen för hur det ser ut i förskolan.
– Jag känner att alla måste få veta. Föräldrarna måste få veta, det är ju deras barn det handlar om. Vi i förskolan har varnat och kämpat så länge i en alltmer ohållbar arbetssituation för både barn och vuxna, men får inte rimligt gehör. Nu behöver vi kraftsamla, och få med oss föräldrarna.