"Jag stod alltid i mitten, hälsade folk välkomna, löste problem. Det var mitt liv", säger Pelle Preusse.
Pelle Preusse är idag 67 år gammal och egentligen pensionär, men kan inte hålla sig från att jobba ändå. 2022 återvände han till jobbet som hovmästare på Slottsholmen.
– Då var det exakt 40 år sedan jag började jobba där första gången. Jag jobbar mest kvällar, men den här dagen jobbade jag på lunchen. Då kom ett par i min ålder fram till mig och frågade om det var jag som var Pelle Preusse...
– De berättade att de träffades just sommaren 1982. Det var fullt på slottsholmen, men de mindes mig som den lilla glada killen som ändå fixade ett bord åt dem. Visserligen mitt i gången. Men idag har de fyra barn och är gifta. Det var roligt att höra.
"Den lilla glada" Pelle Preusse drev under 1980- och 1990-talet fler krogar, och har jobbat på ett antal andra.
– Jag byggde nog upp ett rykte som en person som tyckte allt gick att lösa. Det var dans fem dagar i veckan och vi kunde ha 250 sittande gäster. Vi brukade ha ett par bord och stolar undangömda i garderoben, i nödfall, säger han med ett skratt.
Hur var Västervik 1982?
– Det var mer av en orörd pärla. Det var egentligen bara vecka 28 som det var så fullt av folk, som det nu kan vara hela sommaren. Men vecka 28 var det smockfullt. För att komma in på holmen på kvällen brukade folk komma in på morgonen, få sin stämpel, och sen göra något annat under dagen innan de kom tillbaka.
1982 blev alltså Pelles första möte med krogbranschen. Det passade honom som handen i handsken.
– Det var jätteroligt. Att kväll efter kväll jobba med att få folk att ha en bra kväll. Jag älskar mat och människor!
Pelle har många goda minnen från den tiden.
– Helt plötsligt satt man där klockan 05.00 och önskade att Fred Åkerström kunde gå hem så att man kunde börja städa och göra i ordning för lunchen dagen efter, haha!
Pelle ler.
– Det var magiskt att höra honom spela "jag ger dig min morgon".
Tillsammans med några kollegor köpte han Hörnan 1988. Det var disco på övervåningen och restaurang på nedervåningen.
– Vi fick igång en dundersuccé, konstaterar han.
Varför var det så populärt?
– Jag vet faktiskt inte. Det blev bara rätt.
När nya Stadshotellet öppnade började Pelle jobba där. Där stannade han i ett decennium.
– Jag stod alltid i mitten, hälsade folk välkomna, löste problem. Det var mitt liv.
Han stod inte bara i mitten. Han stod även på scen. Han berättar om ett tjejgäng som beställde en show under Hörnan-åren.
– De ville ha någon som uppträdde, och jag som jobbat som reseledare tidigare var ju van att stå på scen, och jag brukade sjunga som Agnetha Fältskog. Så jag satte upp en dragshow. Damerna tyckte om det. Det var sånt vi gjorde liksom, berättar han.
I början av 2000-talet var han tillfälligt involverad i att driva flera olika restauranger och krogar. Samtidigt. Nu för tiden tar han det lite lugnare. Något som också går i lugnare tempo är nattlivet i Västervik.
Pelle berättar att krogscenen förändrades i början på 2000-talet.
– Förr stängde vi vid 01, så folk började ju komma redan vid 21. När After Sun band spelade på Hörnan var det kö ner till Palladium.
Förr var det självklart att köa för att sedan samlas på ett ställe med kompisarna och dansa. Idag är vi mer bortskämda, och tar inte vara på att det bakom nattklubbens dörrar står någon som vill jobba med att få folk att ha en rolig kväll. Pelle Preusse beskriver hur samhället blivit hårdare, jämfört med hur det var när han stod i baren.
– Vi kunde ha 30 betalkort uppsatta bakom baren. Folk kom och sa: "Sätt upp tre öl på Anders kort", och sådär. Man litade på varandra. Bråk kunde jag som jobbade gå emellan och avstyra. Det hade jag inte vågat idag, säger han.
Pelle tror inte att det finns underlag för något disco i stil med Hörnan i Västervik idag. Däremot är han imponerad och förhoppningsfull över dagens restauranger som har så kompetenta kockar, och den nya satsningen Vikens som han hoppas kunna hålla liv i nattlivet vintertid.
– Allt handlar om att man måste ha rätt människor som jobbar där.
På frågan om vad som varit hans drivkraft alla dess år svarar han:
– Jag gillar kontakten med människor. Jag har gillat att skapa något som folk blir nöjda och glada av, det har gett mig bekräftelse och en känsla av belöning...
Han berättar om jobbresor till Las Vegas, New York och Guinness ölfabrik. Om bra kollegor som gjort arbetet till ett nöje.
– Får man säga att drivkraften har varit att det har varit jävligt roligt?