Musikalisk mansdominans

Är det en manskör som sjunger förvånar det inte att publiken domineras av kvinnor. Och så såg det minsann ut i Marieborgskyrkan i går kväll på Västerviks Manskörs Vårkonsert.En kär tradition, veckan före Valborg, handlar det om. Det är tredje gången, kanske fjärde, sade Roger Mörk, kyrkans avgående pastor och kvällens värd, när han hälsade alla välkomna. Han tyckte också att det var skönare att få njuta här än i snålblåsten på Stora torget på valborgsmässoafton och som alltid med för tunn jacka på sig.Förutom välkomstorden till publiken riktade han sig till Västerviks Manskör och en grupp sångare ur Vena Manskör. De herrarna bär alla röda flugor till sina mörka kostymer, och åtminstone skymtade jag elva.I Vena-kören låter det spontant så här: "Vi lever upp när vi får sjunga i lite större sammanhang!" Den här kvällen bjöd otvivelaktigt på ett sådant. Västervikskören är väl dubbelt så stor som Venas. Bara sång handlade det ändå inte om. Östgöta Blåskvintett från Linköping var särskilt inbjuden. Det kom sig av kvintettens besök i Sankt Petri kyrka den första februariveckan. Manskörens ledare, Thomas Åstrand, satt där, lyssnade och blev tagen, inspirerad att få till stånd ett samarbete, Nu hade dagen kommit.Tre alldeles egna konsertdelar tog Blåskvintetten hand om. Men finalen, svenske David Wikanders "Paradisets timma" till Verner von Heidenstams vackra text, blev ett skönt samspel mellan körerna och den pigga Kvintetten.Hur lät det då? Nu är jag tillbaka där konserten inleddes och då blir svaret: Pampigt! Hur skulle det kunna bli annat med en manskör på femtio röster och sångstart med "Dåne liksom åskan, bröder!" Thomas Åstrand har också just förmågan att få sina sångare att tända.Där blir man lite extra glad. När man tittar över kören ser man ju att en stor del av de medverkande är pensionärer - utom när det gäller att sjunga alltså!Sångerna handlade självfallet om våren. Med "Vintern rasat, Glad såsom fågeln, O hur härligt, Sköna maj" och flera längs den linjen. Även Östgötablåsarna hade en liten dragning åt samma håll genom Birger Sjöbergs "Frida i vårstädningen" i en läcker sättning.Särskilt många kompositioner specialskrivna för den här typen av kvintetter, dvs flöjt, klarinett, oboe, fagott och valthorn finns det inte. Men fransyskan Claude Arrieus vackra, tresatsiga Svit kändes oförfalskat autentisk. Kanske även det här samarbetet kan mynna ut i en vidgad tradition. Den är värd att hoppas på.