Musik i Sankta Gertrud

Det är minsann en färgrik bukett konsertvarianter som kyrkorna i vår bygd öppnar portarna för denna sommar. När det då dyker upp en grupp med musik som också är överens med rummet man spelar i, då blir det en särskild tändning.
Detta hände på torsdagskvällen i Sankta Gertruds kyrka. Kvartetten Attrazione från Stockholm - med cembalo, barocklutor, blockflöjter och skönsång bjöd på 1700-talsmusik. Det var väl också då som Sankta Gertrud hade sin storhetstid, när båda korsarmarna fått kyrkan att växa.

Vad namnet Attrazione syftar på behöver jag knappast orda om. Däremot var inte musiken särskilt italiensk, även om ett par av operaariorna hade italiensk text, Så var det ofta på 1700-talet, hur tyska eller österrikiska tonsättarna än var.
Nu handlade det om Georg Friedrich Händel och hans operor Alcina och Xerxes som kvartettens sångsolist, mezzosopranen Barbro Netin Olofson, sjöng. Med klangfull röst men utan att man, som så ofta i konsertsammanhang som, kom speciellt nära vad ariorna handlar om.
Förutom Händel var tre andra kompositörer inblandade.

Georg Philipp Telemann och Silvius Leopold Weiss, båda liksom Händel födda på 1680-talet. Dessutom den ungefär tio år yngre Johan Helmich Roman som vi har all rätt att kalla svensk, född i Stockholm som han var. De fyra kände varann, på olika sätt i och för sig, i något fall mest som brevvänner. Men visst märks det ofta i deras musik att de lätt tog intryck av varann.
Ett perfekt exempel är Romans svit nr 5 i g-moll som är så Händellik att den känns som ett lån. Om det inte är fråga om hyllning. Lento-satsen ur den Sviten spelade Denise Engman på sin cembalo. I april var förresten Denise här förra gången, då inbjuden av kammarmusikföreningen con amore för att med sin barockkvartett ackompanjera danstruppen "Pied en l´air" i Tingshuset.
Att torsdagskvartetten var från Stockholm, skrev jag. Jo, i praktiken är det så. Men att lutenisten Roland Hogman har västerviksbakgrund skvallrar namnet om. Sitt stilfulla lutspel gav han ett soloexempel på, i en gavott med titeln "Composé à Töpliz le 12 juillet 1724". Mannen bakom verket, Silvius Weiss, är faktiskt mer känd som den sena barockens stora lutvirtuos än som tonsättare. Men vad han gjorde i den lilla stan Töpliz sydväst om Berlin när han skrev sin gavott, det framgår inte av musiken. Men det hände tydligen nästan på dagen för 282 år sedan.
Kvartettens fjärde medlem är Rolands hustru Hillevi. Hennes instrument är blockflöjter.
Ett par av kvällens nummer var direkt kyrkoknutna. Det ena var Romans tonsättning av Psaltarpsalmen 106 till den tidens svenska text. Det andra Telemanns Kantat 37 ur Harmonisches Gottesdienst för sopran, blockflöjt och basso continuo, alltså en generalbas spelad på cembalo och barockluta. Där finns bland allt annat vackert några takter skrivna som en balansakt mellan sopranröst och blockflöjt. De takterna växte till kvällens skönaste smycke. Att paret Hogman då och då syns i Västervik är vi vana vid. Och uppskattar! Måste det verkligen dröja ända till nästa sommar innan vi får höra mer av denna talangfulla, smaksäkra ensemble?