Det kanske låter dramatiskt, men död är just vad huvudnumret kretsade kring; Mozarts Requiem, ett beställningsjobb som aldrig färdigställdes eftersom kompositören hann dö.
Förutom huvudtemat Mozart får vi även bekanta oss med Tomaso Albinonis Adagio i g-moll. Albinoni är även han sprungen ur det barocka 1600-talets mylla. Musiken svävar luftigt och eteriskt ibland kyrkans väldiga korsvalv. Därefter - Jean Sibelius Valse Triste. Även om Sibelius inte var samtida med de ovanstående, delar verket temat: död. Stycket bygger nämligen på en sons vaka över sin mors dödsbädd. Han somnar till under vakan och upplever då en dröm där en yster dans äger rum. Det är denna dröm som gestaltas i verket. Han försöker i drömmen ansluta, men dansarna rycks från honom gång på gång.
Stycket inleds med en lätt jagande känsla – ensam pizzicatobas innan stråkensemblen ansluter och lullar in åhöraren i trygghet. Plötsligt anar man dansen, men så inträder en underton av moll: lust och dans försvinner ur ens sinnes associationer. Sedan övergår det i valsrytmik och man anar igen dansarna, nu nästan gripbara. Men så växlar det återigen till melankoli. Denna växelverkan fortsätter tills det hela tonas ut varsamt av soloviolinisten.
Sedan är det dags för huvudstycket – Wolfgang Amadeus Mozarts Requiem i d-moll. I Introitus nedsänks man i än lägre själsliga avgrunder än den gäckande känsla man möttes av hos Albinoni (pukslagaren slår hårdare). Körerna träder in med en kontrasterande hoppfullhet. Härligast blir det när pukorna mullrar och kören tar i från tårna. Vid de tillfällena uppbådas för mig svart-vita sekvenser av ett barn (sett ovanifrån) som hastar förbi ett romerskt torg och sänder en flock vita duvor mot skyn; vinglande cykel med hjälmlöst ungt kärlekspar. Plötsligt - en scarf faller ned på kullerstenarna, schindlerslistskt röd mot svart-vit fond. Alla associationer är med säkerhet stulna från 57 hollywoodfilmer men kanske främst från någon Nutella-reklamfilm. Det är Mozart för mig i S:t Petri kyrka.
Barockmusik får tillvaron att kännas kolossalt dramatisk. Om man tror sig riskera att på något sätt bli blasé på tillvaron kan detta fungera som en kur. Mozarts Requiem i d-moll, alltså. Efter en musikalisk kväll med tema död strosar man sedan hem med en känsla av att livet ju är rätt storslaget.