Det var balen, med sina svallande långklänningar och propra frackar, som sparkade i gång hela studenttiden. Nu pågår det intensiva upploppet fram till dagen D.
– Jag är ganska stolt över mig själv. Det viktigaste jag har lärt mig är hur man bemöter en annan människa, att visa empati till andra, säger Anita Komina.
Hon fyller 21 år i sommar och tar studenten från vård- och omsorgsprogrammet vid Västerviks gymnasium.
Starten var tuff. Som åttondeklassare på högstadiet i Gunnebo var Anita Komina tvungen att lämna Sverige och åka till Serbien för att vänta på ett permanent uppehållstillstånd. Det tog ett och ett halvt år. Under tiden fick hon också vara tolk åt sin familj.
– Jag fick vara mognare än min ålder, men nu är jag ung igen, säger Anita.
Eftersom hon hade missat halva åttan och hela nian fick hon börja på gymnasiets IM-program. Tre månader in hade hon läst ikapp så mycket att hon kunde gå över till vård- och omsorgsprogrammet. Nu är hon snart nybakad student, och kan dessutom kalla sig undersköterska. Sommarjobb väntar på Västerviks sjukhus, avdelning fyra.
– Studenten är en dag som avslutar ett kapitel i livet. Man vet ändå att man har gjort något bra av sitt liv hittills, säger Anita.
Hon hoppas på egen bostad snart, och vill så småningom plugga vidare.
– Jag hade tre mål – att bli undersköterska, sjuksköterska och barnmorska. Nu har jag klarat av det första.
Vad gör du om tio år?– Då hoppas jag att jag är gift, har ett fast jobb och kanske barn.
Max Sköldhed hoppas att ett antagningsbesked till Linköpings universitet ska ligga i brevlådan i juli. Helst ska det stå att han har kommit in på civilingenjörsprogrammet i industriell ekonomi.
– Jag har tänkt att om jag söker och kommer in är det bättre att bli klar och komma vidare än att sätta stopp på livet. Linköping känns som en härlig och bra stad och jag har en syster som går det programmet, säger Max Sköldhed.
Han står redan i bostadskö och med lite tur faller allt på plats. På fredag tar han studenten från naturvetenskapsprogrammet med inriktning natur. Men nu handlar allt mest om avsked och farväl. Fester och aktiviteter staplas på varandra i ett hektiskt schema fram till den stora studentdagen.
– Det kommer nog både att bli emotionellt, roligt och härligt. Det tråkiga ska bli att lämna alla, säger Max.
Vad gör du om tio år?– Om tio år...oj. Då hoppas jag att mina studier är klara och att jag har ett jobb. Jag vill gärna jobba med problemlösning. Kanske som projektledare.
Klasskompisarna Sara Jakovceski och William Karlsson, båda 18 år, har tillbringat en stor del av gymnasietiden i köket. De tar examen från restaurang- och livsmedelsprogrammet. William kliver ut till en sommar med kvällsskift på restaurang Smugglaren i Västervik, och Sara till jobb på Linas skafferi i Gamleby.
– Det ska bli roligt, men jag är också lite kluven. Vi har haft praktik men nu kommer man ut i arbetslivet på ett annat sätt, säger Sara.
– Man kommer säkert att längta till skolan när man väl har tagit studenten. Den största känslan kommer nog efter sommaren, säger William Karlsson.
De har trivts jättebra på programmet och tycker att den praktiska inriktningen ger en helt annan kontakt med lärarna.
Känner du dig vuxen?– Nä, men jag kommer nog aldrig att känna mig helt vuxen, säger Sara Jakovceski.
Bristen på bostäder orsakar en del frågetecken, särskilt om de får jobb i någon av storstäderna. Men arbetsmarknaden ser hyfsad ut.
– Det är brist just nu, framförallt i köket. Det är ganska jobbigt att ta in någon helt ny, det går fortare att lära upp någon i servisen, så gör man bra ifrån sig tror jag att man får jobb, säger William.
Själv flyttar han gärna. Och hellre till rätt jobb än rätt stad.
– Ett bra arbete är viktigare. Det är där du tillbringar alla timmar, det får inte bli långtråkigt, säger William.
– Jag har alltid tyckt om Nyköping, och Skåne. Stockholm skulle också funka, men det är inte mitt förstaval, säger Sara.
Vad tror ni blir den största utmaningen efter gymnasiet?– Att våga ge sig utanför stan. Folk säger att de vill det, men det är ändå en viss trygghet att vara där man har växt upp. Men jag känner att så länge det finns bostad kan jag flytta, säger William.
– Ja, och man kan alltid flytta tillbaka om det blir för jobbigt, säger Sara.