Monokulturer hämmar utvecklingen

Flera olika debattörer har under den senaste tiden fört fram den i Sverige kontroversiella uppfattningen att polisväsendet borde organiseras i flera oberoende poliskårer. I vårt land är den nästan allenarådande uppfattningen den motsatta, att den svenska polisen istället borde samordnas (centraliseras) mer. Det vanligaste argumentet för denna uppfattning är att polisen skulle bli effektivare och mer rationell i en central myndighet, och skulle därmed få en tydligare ledning som skulle kunna tvinga fram ett mer enhetligt arbetssätt och fungerande rutiner. Precis som motsvarigheten inom ekonomisk teori - monopolet - utvecklar monokulturer försvarsmekanismer och revirtänkande, som begränsar och hämmar verksamheten. Professor Bo Rothstein påpekar bland annat det faktum att monokulturer ofta medför att alltför mycket kraft och energi riktas in mot den egna organisationen, vilket medför att en stor del av den kraft som skulle kunna användas för att lösa huvuduppgiften går förlorad. Han nämner särskilt avsaknaden av kollegial granskning/kontroll och bristen på kreativitet och forskning, två centrala faktorer som är nödvändiga för utveckling och förändring i det moderna samhället.Det monokulturella synsättet präglar inte bara polisens organisation, utan det mesta av Sveriges offentliga organisationer. Det besynnerliga är att Sverige i det här hänseendet är ganska unikt. När det gäller specifikt polisverksamheten är ansvaret i nästan alla andra länder delat mellan den lokala spanings- och ordningspolisen och den mer specialiserade, oftast regionala verksamhet som krävs för att utreda och förhindra allvarligare brott. I de flesta länder finns dessutom centrala polisiära enheter med ansvar för mer komplicerad kriminalitet som organiserad brottslighet, narkotikabekämpning och avancerad analys- och utredningsverksamhet. Det tycks vara en generell svensk uppfattning att sådana organisationer är alltför komplicerade för att fungera, trots motsatta erfarenheter i andra delar av världen. I Sverige är det enhetlighet och tydlighet som gäller. Över hela den politiska skalan tycks uppfattningen vara att hierarkisk ledning och enhetliga organisationer alltid är effektivare och bättre än lokal förankring och regional och central specialisering. Och förvåningen blir lika stor och förnekelsen lika kompakt över att problemen ofta finns kvar eller till och med tilltar efter varje omorganisation i ytterligare centraliserad och likformande riktning.För mig, som framför allt intresserar mig för marknadens funktionssätt inom det ekonomiska området, är detta bakvända världen. Det borde vara lika angeläget att motverka tendenser till monokultur som det är att förhindra och avveckla monopol.