Utställningen består av bilder Mona tagit tidigare, och tagit fram under tiden som hon behandlades för sin cancer.
Hon har fotat i många år och själv haft, eller deltagit i ett 30-tal utställningar. Den senaste har hon och hennes man Stefan just hängt på Kvarngatan 9 i Västervik. Här kommer Mona Gelebo till och med den 10 oktober visa de fotografier hon valt ut att ta fram under sin sjukdomstid.
Några är också nytagna alster. Men inte på något särskilt tema.
– Jag har gått på magkänslan och tagit med sånt jag kände för, säger hon.
När Mona först diagnosticerades med cancer följde operation och cytostatikabehandling (cellgifter) och det var påfrestande.
– Under det första året och med den behandling jag fick då så blev jag förfärligt trött. Jag kunde inte göra mycket, men jag kunde sitta vid datorn och leta i mitt stora arkiv med bilder.
Att sitta och arbeta med sina gamla bilder blev hennes livsnerv, även i de svåraste stunderna.
– Det blir en glädje och en tillfredsställelse av att få en bild precis rätt.
Tyvärr kom cancern tillbaka och i våras påbörjade Mona nya behandlingar. Tack vare en tillfällig "semester" från behandlingen har hon ork att ordna en utställning.
En del bilder, som den här är ögonblicksbilder. Här hade Mona just klivit ur bilen på Gränsö när hon fick se hästarna och var snabbt framme med kameran.
Några av de nytagna bilderna är på granndottern som Mona fått att ställa upp som modell.
Varje bild som Mona valt ur har sin egen historia. En blomma är inte bara en blomma och en fjäder blir något mer, sedd genom Monas ögon, och kameralins, en tolkning av det hon ser.
– Den här näckrosen, den växer i en skogssjö längs Tjustleden där vi gick med barn och barnbarn och kokade Bullens pilsnerkorvar på trangiaköket.
Några bilder är nytagna och på flera av dem har en grannflicka fått stå modell.
Många av bilderna består också av mer än ett fotografi, där motiven får nytt liv i ett nytt sammanhang.
En del är ögonblicksbilder och andra omsorgsfullt arrangerade för att bli exakt så Mona vill ha det.
– Vi har nog rekvisita som skulle räcka till ett helt teatersällskap, med kläder skor, hattar... Barnbarnen älskar det, säger hon och skrattar.
Under uppehållet i cancerbehandlingen har hon också påbörjat ett nytt projekt, som fått namnet Uppbrott och längtan, och som hon tror kommer sträcka sig över ett par år.
– Samtidigt vet jag att mitt timglas håller på att rinna ut. Men hur mycket sand som finns kvar vet man inte. Jag känner att jag måste befinna mig i livet. Det är tack vare de insatser som sjukvården gjort som jag sitter här i dag. I kombination med en del tur och envishet och glädjen i att leva.