Moderat äganderätts-fundamentalism förvånar

I debatten om IPRED, lagstiftningen om åtgärder mot illegal fildelning, har det dykt upp ett i de "Nya moderaterna" sällsynt djur. Nämligen Den Principiellt Motiverade Äganderättstalibanen. De handlar om de riksdagsledamöter som turnerar all oro för bristande rättssäkerhet som följer av att enskilda organisationer skall ges polisiära befogenheter för att jaga fildelare med mantrat "äganderätten måste skyddas till varje pris, det skall vara förbjudet att stjäla". Det är förvånande. Framför allt därför att ett av de tråkiga inslagen i den nymoderata ideologin är ett lätt förakt för både rättighetsresonemang och principer. I stället för att motivera politiska åtgärder med principer handlar det om att "lösa samhällsproblem". Ägande är i grunden en överenskommelse mellan alla medborgare i samhället. Ägandet skyddas formellt i moderna samhällen av staten som har monopol på rättsskipning, vilket under ett par tusen år har visat sig vara en bra idé jämfört med alternativet. Men staten upprätthåller inte allt ägande. Tvärt om. Staten kränker också medborgarnas ägande. Och staten struntar i praktiken i ganska många äganderättskränkningar som medborgarna begår mot varandra. Det tydligaste exemplet är beskattning och expropriation. Inget av detta är stöld, eftersom både skatt och expropriation är lagenligt reglerade aktiviteter. Men det är definitivt en kränkning av ägandet. Staten struntar också i en stor del av egendomsbrotten. Det är helt enkelt så att bostadsinbrott, bilstölder, fickstölder, cykelstölder, snatteri, klotter och liknande som regel inte beivras av myndigheterna. De drabbade gör förvisso en polisanmälan, men den syftar i normalfallet till att kunna få ut på försäkringen. Ingen förväntar sig att polisen skall lägga ned tid och arbete ens på större villainbrott och absolut inte på bil- eller cykelstölder. Ovanstående är exempel på en helt rimlig ordning. Staten behöver skatter för att tillhandahålla offentlig service. Att dimensionera rättsväsendet för att det skulle kunna reda ut vanliga villainbrott, bil- och cykelstölder vore galenskap ur samhällsekonomisk synpunkt. Kostnaderna skulle snabbt överstiga värdet av den stulna egendomen. Så vitt känt motsätter sig de moderata riksdagsmän som i fildelningssammanhang är äganderättstalibaner inte beskattning och expropriation. De accepterar också av allt att döma en ordning där mer vardagliga egendomsbrott rutinmässigt hanteras av försäkringsbolagen. Ingen av dem skulle få för sig att beskriva dagens situation som att det exempelvis är "tillåtet att stjäla cyklar", trots att polisen struntar i att jaga cykeltjyvar. Min poäng är att egendom inte betraktas som ett allt överordnat värde i det svenska samhället. Egendomsskyddet är förvisso viktigt, men det vägs i många sammanhang mot andra värden. Ett hårdnackat och filosofiskt motiverat försvar för en fundamentalistisk syn på äganderätt är (tyvärr) främmande för svensk politisk tradition likväl som för vår rättstradition. Och den har aldrig någonsin förfäktats av de riksdagsledamöter som idag är mest högljudda i sitt försvar för hårdare tag mot illegal fildelning. Tvärt om har de ofta intagit en synnerligen relativistisk syn på äganderätten. Min uppfattning är inte att fildelning bör legaliseras eller immateriella äganderätt avskaffas, lika lite som att cykel-, bilstölder eller patentintrång bör legaliseras. Min uppfattning är att ett skivbolag eller en filmproducent som alla vi andra vackert får gå till polisen och göra en anmälan om de anser sig vara utsatta för brott. Därefter tar det ordinarie rättsväsendet vid.

Moderat äganderätts-fundamentalism förvånar

I dagens kolumn resonerar Magnus Nilsson om debatten kring den så kallade IPRED-lagen.