Luftburna föroreningar som svavel och kväveföreningar har minskat rejält, bland annat en effekt av att man slutade med svavel i bränsle. Därmed har också mängden kalk som sprids i länet halverats - samma förhållande råder i stort sett i hela landet.
Senaste uppskattningarna, från 2005, visar att nedfallet av såväl kväve- som svavelföreningar är störst i de sydvästra delarna i Kalmar län. Medan det finns en tydligt avtagande trend mot nordost.
Det faller ner mellan fem och sex kilo kväve och lika mycket svavel perk hektar och år i de sydvästra delarna. Detta stämmer väl överens med försurningspåverkan i länet.
Fortsatt kalkning är nödvändig för att nå en god ekologisk status.
I Kalmar län bedöms 116 vattenförekomster (32 % av den totala summan) (33 sjöar och 83 vattendrag) vara försurade.
År 2010 kalkades 128 sjöar och 32 våtmarker i länet.
Fram till år 2015 ska 3 700 ton kalk spridas per år. Kalmmängden som sprids har minskat med 35 procent sedan slutet av 1990-talet. Kalken sprids med doserare, båt eller helikopter
Effekterna följs upp noga för kontrollera att rätt mängd och kvalitet kalk sprids på rätt område och att förväntade mål uppfylls.
I de skadade vattnen ska biologin återställas. Det kan betyda inplantering av försvunna arter, eller att stärka svaga och hotade bestånd av växter och djur.
Som kalkningsmedel används i huvudsak mald kalksten från Ignaberga kalkbrott i Skåne och
Uddagårds kalkbrott utanför Falköping i Västergötland. Kalken i dessa kalkbrott är fossil
kalksten som mals till ett fint kalkstensmjöl, vilket är lätt upplösbart i sura vatten.