Datumet markerar en ödesdiger och tragisk dag i stadens historia.
– Västervik var en liten stad med träkåkar på den här tiden, berättar Tony Wärdig.
Han håller föreläsning för veteranförbundet Fredsbaskrarna i Västervik. Fredsbaskrarna är FN-soldaternas kamratförbund, och består av personer som tidigare har tjänstgjort som FN-soldater på platser som Kongo, Sinai, Cypern, Libanon och Gaza.
Tony Wärdig själv är tidigare sjöofficer och minofficer, och i den rollen har han sysslat med minor i 40 år. Just den här tragiska händelsen brukar omnämnas som Gränsöminan.
– En fiskare från Händelöp var ute på sjön med sin son när han fick upp den här pjäsen utanför Gränsö udde, säger Tony Wärdig.
Eftersom det fanns en chans att få hittelön för minor på den här tiden tog fiskaren ombord minan och fraktade den till polisen. En fyrmästare från Spårö tillkallades, och hans instruktioner var tydliga; " Den här saken ska ni vara fruktansvärt försiktiga med."
Polisen och fiskaren stoppade undan minan i en sjöbod, Marinmyndigheten i Stockholm kontaktades och en expertgrupp på fyra personer reste till Västervik. Minan var rysk och konstruerad 1915. Den vägde totalt 39 kilo och mätte mellan två och en halv och tre meter.
När expertgruppen är på plats kånkas minan ner mot vattnet för att desarmeras. Också nyfikna civila åskådare är med när det som absolut inte får hända ändå händer. Laddningen löser ut. Den kraftfulla explosionen får fönsterrutor på husen intill att spricka, och personerna att sprängas sönder. Två av dem överlever så pass länge att de kan transporteras med ambulans till sjukhus, men avlider när de kommer fram. Ingen finns kvar som kan berätta exakt vad som hände, eller vid vilket tillfälle i processen som laddningen löste ut.
Efteråt strömmar människor till den fruktansvärda olycksplatsen, som täcks av grus, stenar, armar och ben.
– De möttes av en hiskelig anblick, säger Tony Wärdig.
Tio män mellan 15 och 54 år omkommer. Många familjer mister sina fäder, snittåldern i gruppen var bara 35,7 år.
I dag finns två fysiska föremål kvar från olyckan, en del av minan, och så den desarmeringstång som lär ha använts vid försöket till oskadliggörande. Tången ska ha flugit i väg och fastnat i en husvägg. Den skänktes till museet först på 2000-talet.
– Delen av minan plockades upp direkt och har funnits på museet sedan 1919, säger museichef Olof Nimhed.
– Vi flyttar sällan sådana här föremål, fortsätter han, och demonstrerar tången beklädd med vita handskar.