Michaela på framfart

Tycker du att det är jobbigt att cykla till skolan varje dag? Åker du buss när det regnar? Då ska du kanske inte bli cykelbud när du blir stor.
Michaela Forslund skyr inga väder. Varje veckodag, året runt, cyklar hon omkring i Stockholm - hela dagen. Michaela är nämligen cykelbud.
- Jag börjar vid åtta och slutar fem. Det blir nog ungefär tio mil om dagen, beroende på hur mycket jobb det är, berättar hon.
Lite regn spelar inte så stor roll. Snö och halka är värre, tycker Michaela.
- Det är värst när det är isigt och halt på vägarna och det har snöat så att man inte ser ordentligt. Då kör man lätt omkull, trots att vi har vinterdäck på cykeln.

Nu har hon dock bytt till vanliga sommardäck. Och en punktering måste lagas snabbt.
- Ibland får man punka tre gånger samma dag. Men sen kan man klara sig länge, berättar Michaela.
Verktygen för att byta slang och pumpa däck har hon alltid med sig i väskan. I väskan på ryggen tar hon också med sig de paket som hon ska hämta och lämna. Plus en liten karta, så att hon kan hitta alla gator i hela stan.
- När jag började som cykelbud kunde jag bara namnen på de stora gatorna. Men man lär sig snabbt.
Efter ett drygt år på cykel vet hon var varenda gata ligger, och behöver sällan bläddra i kartan.
Vilket gatunamn är konstigast i stan?
- Min mamma och pappa bor på en konstig gata. Den heter Rutger Fuchsgatan. Men den visste jag ju var den låg redan innan jag började köra cykelbud.

Cykelbuden finns i större städer, där det är så mycket trafik att det kan gå snabbare att komma fram med cykel än med bil när man ska leverera paket. Och ibland är det extra bråttom.
- När vi kör panikbud har vi trettio minuter på oss att hämta och lämna paketet dit det ska. Då gäller det att cykla snabbt.
Eftersom cykelbuden ofta kör lika snabbt som bilarna inne i stan brukar de inte använda cykelbanorna, där andra cyklister cyklar.
- Vanliga cyklister cyklar inte så fort och är ofta lite slarviga med att se sig omkring. Därför cyklar jag hellre på vägbanan.
- Men det gäller att alltid planera sin körning och räkna med att andra inte ser allt i trafiken.

Ändå går det illa ibland. Hala vägar på vintern, eller andra trafikanter, gör att olyckan ibland är framme. En gång körde Michaela rakt in i en bildörr som plötsligt öppnades rakt ut i cykelbanan. En annan gång fastnade hon i en buss med paketet hon hade på ryggen, och landade på ansiktet.
- Det är ett ganska riskfyllt jobb. Senast jag trillade slog jag ut en tand och hjälmen sprack. Så det var ju tur att jag hade hjälm på mig. Det ska man alltid ha när man cyklar, säger Michaela.
På fritiden cyklar inte Michaela så ofta. Då tar hon hellre bussen. Men om kompisarna skulle åka på cykelsemester på Gotland skulle hon inte tveka att följa med.
- Nej, så trött är jag inte på att cykla. Men jag skulle nog cykla ifrån dem.

Man kan ju tro att det är ett ganska ensamt att cykla omkring själv hela dagarna. Men Michaela tycker inte det.
- Vi har ju hela tiden kontakt över radion, man hör var alla de andra är och kan prata med varandra. Sen äter vi alltid lunch tillsammans.
Lunchen och frukosten kan man inte slarva med som cykelbud. Då orkar man inte köra hela dagen.
- Man måste äta ordentligt för att orka. Frukosten är nog viktigast. Då brukar jag äta gröt eller något annat ordenligt.

Michaela på framfart

Hon cyklar tio mil om dagen. Regn, snö eller hagel spelar ingen roll. Michaela Forslund är cykelbud i Stockholm och vet hur man tar sig fram snabbare än bilarna i trafiken. Men hon vet hur det känns att trilla med cykeln också.