Mer frihandel, inte mindre

Stenkastning, stök, vandalisering, stormning av bankbyggnad, skadade människor och en avliden person. Det är några av följderna efter demonstrationerna som ägde rum i den brittiska huvudstaden på onsdagen. Anledningen - ledarna för världens 20 mäktigaste länder träffas för att diskutera gemensamma lösningar för att få världen ur denna djupa ekonomiska kris, som vi inte sett maken till på mycket länge. Vad kan göras gemensamt? - Så lyder den springande frågan. Politikerna diskuterar och i skrivande stund är resultaten av mötena inte klara. USA:s och EU:s ledare stretar åt olika håll. Men allmänt sett finns en stor risk att regleringsivrarna kommer att stå högt i kurs. Frågan är om det ens är önskvärt att dessa länder med så kapitalt olika grundsyn bör komma överens om åtgärder mot krisen.Ute på Londons gator demonstreras det. Plakat om att stoppa Irak- och Afghanistankrigen har svept förbi i nyhetssändningarna och på tidningssidorna. Det är som vanligt. Stenkastarvänstern med anarkisterna i spetsen är i högform och går loss på att världsfreden bäst säkras genom att USA och andra demokratiska länder drar sig ur kris- och krigshärdar och lämnar dem vind för våg. I Irak är det väldigt tydligt att en ökad allierad närvaro de senare åren lett till ett relativt lugn, i synnerhet i jämförelse med krigets tidigare år - färre döda, färre skadade. Det borde de allra flesta människor se som något positivt, att dessutom en av vår tids värsta diktatorer inte längre tyranniserar minoritetsgrupper och oliktänkande är också positivt. Men så ser inte den kringredande stenkastarvänstern på saken. Lika märkligt är det att samma människor som kräver en i många stycken extremfeministisk politik på hemmaplan i Europa samtidigt kräver ett stopp för kriget i Afghanistan och krattar på detta vis vägen för talibanerna och deras inhumana och omänskliga kvinnosyn. Ja, det är i sanning en paradox av stora mått. Är det inte också höjden av inkonsekvens att samma krafter som nu är i full gång på Londons gator är de vars kravpolitik i förlängningen ger ökad protektionism och inte alls den solidaritet med fattiga länder och människor som utlovas på de stora plakaten. Det är förvisso inget nytt - så har plakatvänstern alltid fungerat.Så hålls det på. Vart än politikertoppmötena hålls finns demonstrationstågen med plakaten om ökad solidaritet och världsfred. Vart än massdemonstrationerna hålls, möts vi av våld och vandalisering. Vi såg det i Seattle, vi såg det i Göteborg och Genua och nu ser vi det i London.

Mer frihandel, inte mindre

Politikertoppmöten ger massdemonstrationer. Så har det sett ut länge, inte bara sedan den finansiella krisen drabbat världen. Nu sker det i London, som står värd för G20-mötet.