Med cowboyhatten på och tungan rätt i mun

Maria Björkenborn och Johan Petrén i Stora Björka, i närheten av Edsbruk, har hållit på med westernridning och quaterhästar i många år. På sin gård har de flera hästar som de rider och tävlar med och för att utvecklas som ryttare ordnade de en så kallad clinic, en träningsträff, i westerngrenen trail under helgen.
- Trail kan man säga är westernridningens dressyr. Man simulerar olika hinder som kan uppkomma i naturen och hästen ska vara smidig och lyssna på ryttaren. Man ska kunna visa hästen på ett hinder och hästen ska lösa problemet, säger Maria Björkenborn.

Under helgen var deltagarna indelade i två grupper, en amatörgrupp och en tävlingsgrupp och deltagarna kom från både Östergötland och Småland. För att dagen skulle ge lite extra var westernryttaren och trail-specialisten Anki Olsson inbjuden. Hon kommer från Bålstad, Upplandsbro, några mil nordväst om Stockholm där hon bedriver träningsverksamhet.
- De grenar som jag håller på med, all-roundgrenarna där trail ingår hör väl till de mindre kända bland westerngrenarna, men det är de jag tycker bäst om, säger Anki Olsson.
- Trail är en omfattande gren som kräver mycket av både häst och ryttare. Man ska visa hästen över och igenom diverse hinder, bland annat ska man kunna hantera en grind från hästryggen utan att hästen blir nervös, eller att grinden går upp så att korna kan smita förbi.
Det ingår även alltid ett ryggningshinder och ett antal bommar som hästen ska ta sig över så smidigt som möjligt och här krävs det både teknik och finess.
- Det gäller att hästen lyfter på fötterna och anpassar steglängden.
Och att se till att hästen gör det är naturligtvis ryttarens uppgift.

Att rida western skiljer sig från "klassisk" ridning på många sätt. Utrustningen är densamma, fast ändå inte. Sadlarna har förstås det iögonfallande hornet fram, som används för att hålla fast infångad boskap.
- Men på många sadlar är det inte ett riktigt, stålförstärkt horn som används och då fungerar det inte att hålla boskap med det, då går sadeln sönder, säger Johan Petrén.
Johans egen sadel har dessutom en extra sadelhjord bak. Det är för att hålla fast sadeln på hästen när man fångar boskap och håller fast den med hjälp av sadelhornet.
- Annars skulle man slungas framåt som i en katapult, säger han.
I en westernsadel sitter man ner hela tiden och den är byggd för att vara så bekväm som möjligt eftersom det kunde bli långa dagar i sadeln för kofösarna i den amerikanska västern.

Tyglarna består av två långa läderremmar. Anledningen till det är att de från början användes som reservdelar till andra saker och det var ett praktiskt sätt att få med sig extra remmar på. Betten som används är så kallade stångbett. I stället för att vara ledade är det en hel stång som är utformad efter hästens mun. Riktig western rider man med tyglarna i en hand.
- Den andra handen var ju tvungen att vara fri för att kasta en lasso eller öppna en grind, säger Johan.

Man styr sedan hästen, främst genom att använda sig av vikt och skänklar, men även genom tyglarna. Och då använder man motsatt tygel mot den klassiska ridningen för att visa åt vilket håll hästen ska gå.
- Ska man svänga till höger för man den vänstra tygeln mot hästens hals. Då puttar man hästen åt höger, förklarar Johan.
En helt ny värld för den som är van vid ridskolsridning. Men Johan och Maria tycker inte att det ena eller den andra sättet är rätt eller fel, det är bara två olika sätt att göra samma sak.
- I grunden är det vi gör rätt lika. Målet är ju att utföra en uppgift tillsammans med en häst så bra man kan, säger Johan.

Med cowboyhatten på och tungan rätt i mun

Westernridning är mer än yiihaa-rop, lasso, och cowboystövlar med sporrar. Att rida en häst på westernvis innebär att arbeta mycket med kontakten mellan ryttare och häst.