Ändå lyckades jag krocka lindrigt med en äldre bruksjobbare som kom styrande på sin moped. Han flög i backen, men borstade bara av sina byxor med kepsen och så var det bra med det.
På förmiddagen tog jag mitt fika med sotaren och vaktmästaren på Karins konditori. Alltid samma tid. En bra nyhetsförmedling. Karin var förtvivlad när hon tvingades höja priset 50 öre på hålkakan med ost på grund av höjda mjölpriser. Det var en tid när det mesta såg ljust ut i samhället. Bruket gick på högvarv och var en av länets största industrier. Ungdomar fanns kvar med samling vid macken och kiosken eller på danserna i Vallonen till helgen. Där fick jag själv en smocka och sedan snabb färd till akuten i Västervik för omplåstring. Skvallret härjade friskt, för det var alltid något som hände. Att uppröras av. Eller att glädjas åt. Ett levande samhälle.
Med sedan började förändringarna, sakta men säkert. Rationaliseringar och strukturförändringar vid bruket inte minst. Färre jobb, utflyttning, och färre antal butiker.
I dag ser det än mer dystert ut med nedläggningen av fönsterfabriken, högstadiet som läggs ner, en folktandvård på väg att försvinna precis som läkarmottaningen. Och piazzan som knappt har några butiker kvar.
Men bruksborna i Överum är ett härdat släkte. Trots problemen finns kamplusten kvar, även om det går att spåra en känsla av uppgivenhet. Överum är ett vackert ställe där hoppet kanske står i en fin boendemiljö med bra pendlingsavstånd i riktning mot den mer lukrativa Östgötaregionen och fina möjligheter för besöksnäringen. Samt en ny företagaranda som kan skapa jobb utan beroende av det fortfarande dominerande Överums bruk. Fler nya företag är ett måste för att samhället ska kunna utvecklas. Bra sådana exempel är BL el och automation, samt EK plåtbearbetning, som ni kan läsa om här intill.