37 mil är avklarade när vi möter honom i Lofta där Fotoskolans elever just nu arrangerar avslutningsutställning på caféet under några veckors tid.
Mats är kollega och vän till Helena Savio, kursföreståndare på Fotoskolan (Gamleby folkhögskola), och det är anledningen till att han valde att göra sitt första längre stopp just här i Tjust.
Hur kommer man överhuvudtaget på tanken att göra en så lång resa till fots? Det undrar man förstås.
– Jag ville göra en livsstilsändring och försöka leva mer minimalistiskt. Dessutom gillar jag att gå, även om jag inte ägnat mig så mycket åt att vandra långa distanser tidigare.
– Men jag gjorde en testvandring förra året då jag gick från Stockholm till Åre, 180 mil, på två månader. Och det gick bra.
Varför Sydney?
– Jag växte upp i både Stockholm och Sydney men har inte varit i Australien sedan år 2000. Det är på tiden att jag återvänder.
– Min familj emigrerade till Australien när jag var åtta år. Och sedan jag blev vuxen har jag pendlat mellan de båda länderna.
Mats är frilansfotograf med äventyr och resor som specialitet. Men han har också varit fotolärare, dels på Fotoskolan i Stockholm, dels på folkhögskolan Hemse på Gotland.
”The Walk” som han kallar sin vandring har planerats och förberetts under ett och ett halvt års tid.
– Under den perioden har jag sålt av så gott som alla mina ägodelar. Jag vill bli mindre bunden till materiella ting. Ironiskt nog har jag fått ägna mer tid åt mina prylar än någonsin under den här förberedelseperioder. Men nu är jag fri.
Vilka ägodelar har du kvar och vad har du med dig på resan?
– En spegellös systemkamera med två objektiv, en dator, mobiltelefon, campingutrustning, nödvändiga kläder och skor och en vagn att dra allt i.
Hur lång tid tror du att det kommer att ta för dig att nå Sydney?
– Jag har faktiskt ingen aning men skulle kunna gissa på tre år.
Jobbar du längs vägen?
– Ja, tanken är att jag ska ta lite frilansuppdrag här och var som kan hjälpa till att finansiera mitt uppehälle.
– Det här är ett väldigt socialt projekt. När jag inte bor på campingplatser eller i mitt tält övernattar jag hos vänner och bekanta. Jag får med andra ord uppleva både ensamhet och gemenskap. Man väcker ju också visst uppseende när man kommer vandrandes med vagnen. Många blir såklart nyfikna på vad jag har för mig och tar kontakt.
Hur känns det så här långt då?
– Än så länge känns det mest som semester. Skönt. Det dröjer nog ett tag innan jag till fullo greppar vad jag gett mig in på.