Marina med killingen Julle som ibland även kallas Zigge.
Marina har varit bostadslös i sex års tid och beskriver att hon under den här tiden "luffat" runt i Sverige. De senaste åren har hon vistats i Västervik med undantag för några månader i Visby, på Gotland.
Under sommarmånaderna funkar det som regel okej att sova utomhus men annat är det på vintern. Då blir det till att söka nattskydd på offentliga toaletter och att se till att samla på sig många filtar för att inte frysa allt för mycket, förklarar hon.
För några veckor sedan ramlade hon så illa att hon bröt benet och det var när hon skulle skrivas ut från sjukhuset som vårdpersonalen kontaktade familjen hon nu bor hos med en fråga: Om det fanns möjlighet för dem att ge Marina tak över huvudet en tid, tills benet läkt.
Att Marina blivit hemlös har med flera faktorer att göra tror hon, varav alkohol är den främsta.
– Kortare tider har det fungerat för mig. Men sedan har jag börjat dricka igen, säger hon.
Problemen började under småbarnsåren.
– Jag blev misshandlad när jag väntade mitt yngsta barn och när hon var född stod jag ensam med fyra barn. Jag hade ingen hjälp och drabbades av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom.
Vid två tillfällen har Marina haft relationer med våldsamma män.
Just nu njuter hon av lugnet på landet, förklarar hon, och av att "få vara i fred" som hon säger.
Dock finns en oro och en rädsla för vad som ska hända sedan. Framöver.
En önskan hon har är att åka och hälsa på sina nu vuxna barn i Västmanland så småningom.
– Vi har inte så mycket kontakt. Det är svårt att prata i telefon men lite lättare om man ses.
Marina vill trots allt gärna stanna kvar i kommunen.
– Jag trivs i Västervik. Det är så fint här. Och jag gillar vatten, jag blir lugn av det.
– Men allra helst skulle jag vilja hitta något litet ställe utanför stan där jag kan bo, säger hon.
Under vårt samtal klapprar en liten killing in i köket där vi sitter. Marina lyser upp och berättar att det är Julle.
Eller ja, ibland får han hette Zigge också.
Han blir flaskmatad eftersom hans mamma stött bort honom. Nu följer han Marina och de övriga i huset hack i häl var än de går.
– Han ska ha mat var sjätte timme, berättar Marina som engagerat sig i den lille geten som verkar pigg och välmående.
Hon tycker om djur. Och har själv haft en kanin. Men den fick ett nytt hem.
– Jag kunde ju inte ha den som bostadslös, säger hon.