Lucas Covarrubias och Mats Thorsman utanför den tidigare "porten" till underjorden. Infernos entré var i dörren till vänster när det begav sig och lokalen var sammankopplad till Hamnkrogen, som också låg i Saluhallen.
Så stod det affischerat på en av dörrarna in till Saluhallen i Västervik 1986.
– Det var lite vår stil, berättar Mats Thorsman när vi möter upp honom tillsammans med Lucas Covarrubias för att prata om när underjorden kom till Västervik.
För det var varken pest eller kolera som hade drabbat Saluhallen. Nej, det rörde sig om en mattsvart totalrenovering när pojkarna från Nyköping bestämde sig för att förändra Västerviks uteliv.
Det hela började egentligen långt före '86. Mats och Lucas är barndomsvänner hemifrån Nyköping och hade efter gymnasiestudier och värnplikt halkat in i restaurangbranschen. En gemensam vän till dem hade fått nys om att det tydligen skulle gå bra att driva krog nere i Småland, närmare bestämt i Västervik.
– När vi först åkte ner visste jag inte ens var Västervik låg, säger Lucas.
1985 förvärvar duon Ritz och hyr in sig i Saluhallen, där de satsar på liveband fyra kvällar i veckan. Något de gjorde i ungefär ett år:
Till VT uppgav Mats Thorsman inför öppningen att renoveringen landat på 350 000 kronor, cirka 855 000 kronor i dagens penningvärde, tack vare att de gjorde det mesta själva. På bilden syns även Lucas Covarrubias stående.
– Det där gick ju skitdåligt, minns Lucas.
Skam den som ger sig, tänkte tjugoåringarna. Ritzkonceptet kändes för omodernt för den tilltänkta målgruppen. Lösningen blev den affischering som nämndes tidigare och nya tag med nattklubbskonceptet.
Skulle Västervik vara redo för vad underjorden hade att erbjuda 1986? Bild från Infernos dansgolv.
– Vi hade hittat en vindsdörr som ledde in till en lokal vi aldrig sett tidigare. Vi öppnade den och hittade en rå lokal, tio meter i takhöjd. Jag tror att någon hade planerat en squashbana där som aldrig blev av, säger Mats.
Den dolda lokalen i Saluhallen kopplades samman med övriga delar av Ritz, som senare omvandlades till Hamnkrogen. Här, med hjälp av kreatören Christer Jansson och Markku Dominique, såddes frön till det som skulle bli Inferno.
– Alla diskotek i Sverige var likadana. Två snabba låtar, sen en tryckare - gärna lite gulligt sådär. Vi körde inga tryckare, vi var nog ganska unika i Sverige. Vi ville hålla tempot uppe, förklarar Mats.
– Vi byggde ett väldigt rått rockställe, det var skitigt med flit, tillägger Lucas.
Dansgolvet omringades av upphöjda etager som likt en teaters läktare erbjöd full översyn över dansgolvet.
– Skulle du bjuda upp någon behövde du aldrig vända om och gå tillbaka utan du kunde alltid gå runt hela lokalen, säger Mats.
Trassel i kannan? Här en bild från Wacobar. "Den var inredd som en verkstad, en halv folkvagnsbuss på väggen och allt serverades i kannor", berättar Lucas.
En hel del arbete lades ner av Mats, Lucas, Christer och övriga nära och kära under de fyra månader det tog att få lokalen i ordning för premiären i oktober 1986. Inför premiärkvällen hade annonseringen varit sparsam och frågan var hur väl Västerviksborna skulle motta det underjordiska konceptet, med personal klädd i full lädermundering.
Det blev "smetfullt" direkt, enligt de båda herrarna.
– Vi hade köpt hela lagret av mattsvart färg men färgen hann inte torka till öppningen. Vi stod och rollade när folk gick in. Dagen efter fick vi köpa nya jeans till flera besökare då färgen färgat av sig. Vita jeans var på modet den tiden, återger Mats.
En mattsvart lokal vars dansgolv i mitten doldes av en ramp som till den traditionsenliga intromusiken hissades upp och fick folk att strömma upp till dans. "Pelarna runt dansgolvet är violetta annars är allt svartmålat", skrev VT i ett införreportage 1986.
Satsningen kan beskrivas som lyckad till den grad att Oskarshamnsnyheternas Västerviksreporter Per Johansson redan dagen efter Infernos öppningskväll konstaterade att nöjeskriget nu rasade i Västervik. Inferno konkurrerade nämligen med redan väletablerade danspalats såsom Stadt och Hörnans klubb Heaven.
– Vi hade en bred målgrupp. De äldre hängde inne på Hamnkrogen och sen när Inferno öppnade senare på kvällen strömmade yngre gäster dit samtidigt som man kunde gå emellan, säger Lucas medan Mats tillägger:
– Vi ville vara demokratiska på Inferno. Det fanns inga vipkort eller kölistor. Var det inträde gällde inträde för alla.
Även om konkurrensen tätnade efter nyetableringen så minns varken Mats eller Lucas stämningen mellan den dåtida krogpersonalen som vidare hätsk. De som jobbade tidiga skift på Piren eller Hörnan kunde efter utstämpling svida på dansskorna och skaka på höfterna inne på Inferno. Bilden från en av många "Krogkamper", dragkamp över Fiskarehamnen mellan Simsonspiren och träbryggan utmed Fiskaretorget.
På söndagar var Mats och Lucas med och instiftade speciella temafester, "Blöta söndag", för dem som jobbade på krog i stan:
– Jag minns särskilt en personalfest där vi hade sjukhustema. Vi började med att bjuda all personal på fördrink uppe i Hamnkrogen och det enda de visste om var att bussar var beställda för att ta dem vidare till festlokalen. Väl på bussarna fick alla ta på sig ögonbindel och bussarna körde en god tur runt i Västervik. Sedan stannade de precis utanför Hamnkrogen och vi ledde in gästerna, som fortfarande hade ögonbindlar, ner till Saluhallens källare som vi hade gjort om helt för kvällen.
– Ingen hade någon aning om var de var och vi bad att ingen att skulle lämna lokalen under festen. När de väl tog sig ut framåt småtimmarna kunde de inte tro att de var på samma plats som innan bussturen, säger Mats med ett leende på läpparna.
Kreativiteten tycks det inte funnits någon brist på hos Infernogänget. Lucas beskriver det som att nattklubbar på den tiden var så mycket mer än ljud, ljus och dans. Inferno sände VM i fotboll, forslade in sand och hade reaggeteama med egen strandkrattare under en hel sommar.
Med 2020-talets ögon kan vissa av specialnumren på Inferno emellertid ses som något förlegade. Stripshower med bägge delar manliga som kvinnliga dansare, "utvikningsflickor" från tidningen FIB-aktuellt som gjorde stopp i Västervik på sin riksturné och uttagning till Fröken Sverige är några av de grejer som nog skulle ha svårt att flyga i dag. Vad för slags modevisning som bilden gestaltar är ovisst.
På flera håll var klubben progressiv för sin tid. Då som nu innebar krogbranschen ett hårt leverne och på 1980- och 90-talet var det inte ovanligt att det även söps en del under jobbpassen på restaurang och klubbar. Mats och Lucas är stolta över att de från början införde nolltolerans mot alkohol såväl innan som under arbetspassen. I skuggan av AIDS-hysterin kom även RFSU på besök och tillsammans med klubbens showman, Többa, instruerade publiken om säkert sex.
Bild från när "Többa", i gult, håller någon form av tävling innefattande uppblåsning av kondomer.
Som de båda herrarna nämner så har mycket förändrats i Sverige på de 37 år sedan Inferno öppnade. Inte minst vad det gäller byråkratin bakom serveringstillståndet:
– När vi började var det Länsstyrelsen som hade hand om serveringstillståndet och de var alltid på en om minsta lilla. Man fick väl lägga 80-90 procent av tiden på att hålla papper i ordning när man egentligen ville utveckla verksamheten, förklarar Lucas.
Att berika nöjeslivet var ett givet inslag för Infernogänget, även med andra. Här syns Mats Thorsman, övre raden till höger, tillsammans med Lars-Göran Carlsson, Gunnar Bohman, Bo Andersson, Pelle Preusse och Conny Fornell.
Både Mats och Lucas upplever ett skifte i hur myndigheterna ser på alkoholservering när man jämför 80- och 90-tal med 2023. Från att då behövt redovisa matförsäljning var tredje månad – beroende på handläggare behövde man uppnå en viss procent av försäljning i matväg för att få behålla tillståndet – till att i dag kunna låta ens gäster hämta såväl mat som dryck själva.
"Torskade man serveringstillståndet kunde man lika gärna gå i konkurs. Ställen som kör med självservering i dag hade aldrig fått fullständiga rättigheter då" säger Lucas - här på bild i baren på Hamnkrogen.
Det var emellertid inte myndigheterna som släckte Infernos glöd.
– Man har inte samma energi när man närmar sig 30 som man hade när man var 20, förklarar Lucas.
Med åren växte duons krogverksamhet till att inte bara innefatta Hamnkrogen och Inferno utan även Bakfickan, belägen i Saluhallen, och Farbror Frej längs med Strandvägen - något som tärde på krafterna.
När grabbarna skapade Farbror Frej skrev vi såhär: "Laxstugan blev Farbror Frej - Västerviks senaste krog. Kockarna Robert Maglia t.v. och Jan Richter flankerar de nya ägarna Peter "PG" Gustavsson och Mats Thorsman.
Så småningom avvecklades krogarna och de båda kom att arbeta som entreprenörer inom andra branscher:
– Det rann ut i sanden med åldern och andra intressen. Ett uppbrott ger något nytt. Det var verkligen ungdomens grej. Några år över 25 började man tänka, säger Mats.
Infernos egna husband Acustica fotografade 1990.
2023 finns inte någon mattsvart dansyta längre kvar. Infernogänget köpte lokalerna i Saluhallen innan klubben avvecklades och tog sedan in andra hyresgäster. Efter en anlagd brand i Pizzeria Hawaii år 2000 totalförstördes stora delar av interiören som utgjort Inferno i Saluhallen. Efter sanering och renovering anpassade Mats, som då ägde Saluhallen, lokalerna till restaurangskolans verksamheter och underjorden stängdes för gott.
"Lågsäsong hade vi öppet onsdag, fredag och lördag. I juli hade vi öppet alla dagar i veckan".