Manar till uppror bland landsbygdskommuner

De menar att landsbygdskommunerna är förlorare i det nuvarande skolpengssystemet. Marcus Fridlund tar ett exempel. På en mindre ort kan det finnas 37 barn i en årskurs.

– Det är för många för att bilda en klass, men för få för två klasser.

I en stad med fler elever blir det lättare att skapa lagom stora klasser. Fridlund vänder sig emot att det statliga stödet utgår från antalet elever, och menar att det borde ta hänsyn till att kommunen tvingas starta två klasser.

De vänder sig också mot att många av statsbidragen är villkorade. Det kräver resurser ute i kommunerna för att sätta sig in i vilka stöd som finns, och vad som krävs för att få stöden.

– De minsta kommunerna, som kanske är de som behöver stöden mest, riskerar att missa stöd på grund av resursbrist, säger Leif Svensson.

De menar också att det pågår en brain-drain från landsbygd till storstäderna, som landsbygdskommunerna borde få bättre betalt för. Landsbygdskommunerna bekostar utbildning upp till och med gymnasiet, sedan tvingas ofta ungdomarna att flytta till storstäderna för högre utbildning, och blir sedan kvar där.

– En skolgång från förskola till gymnasium kostar ungefär en miljon kronor. Det är knappt att vi får 100 000 kronor tillbaka, säger Leif Svensson.

Skulle en förstatligad skola kunna leda till större geografisk rättvisa?

– Staten bör i varje fall ta en bättre kontroll över bidragssystemet, säger Marcus Fridlund.