Måna om borgfreden

Oppositionen sa först nej och kunde därefter gå med på borgfred under villkoret att regeringen skulle driva vissa frågor.Förre statsministern Göran Persson beskrev i sina memoarer hur oppositionen under ordförandeåret 2001 hjälpte regeringen just så som statsministern nu efterlyser, man undvek att ta strid så att Sverige hade en enad fasad utåt.Det är minst sagt anmärkningsvärt att dagens opposition inte vill ge regeringen samma förmån att få lugn och ro att koncentrera sig på att genomföra ett lyckat ordförandeskap. Det har av tradition funnits en samsyn över blockgränserna om hur Sverige skall bedriva utrikespolitik och att man inte skall lägga krokben för Sveriges möjligheter utomlands.Att Göran Person omtalar hur alliansens partier honorerar detta är därför inget unikt. Det är så det traditionellt har gått till i Sverige. När en svensk har haft möjlighet att komma fram utomlands har alla, oberoende av partitillhörighet, stött honom eller henne. Att ha en borgfred under ordförandeskapet i EU är av samma slag. Det handlar egentligen inte om att hjälpa regeringen utan att hjälpa Sverige att lyckas och därmed i förlängningen vinna nationellt inflytande.Att Socialdemokraterna och resten av oppositionen nu inte vill kännas vid detta traditionella förfaringssätt visar på en oförmåga att sätta landets långsiktiga intressen före de egna kortsiktiga. I klartext handlar det om desperation, när det går dåligt i opinionen då är inga arenor längre fredade.Det beteendet är i sig självt en god grund till att välja bort oppositionen. Att skatta det egna regerandet högre än att det går bra för landet i stort visar inte på den statsmannamässighet man borde kunna förvänta av en statsministerkandidat, eller den regeringsduglighet man kan förvänta av ett uttalat regeringsalternativ. Självklart skall oppositionen vara angelägen om att komma till makten, men makten får aldrig bli ett självändamål.Det har många gånger påpekats att Sverige inte lyckas få fullt så mycket inflytande inom EU som vi borde ha utifrån vår storlek. När oppositionen oförblommerat sätter egna kortsiktiga intressen före landets är vi kanske en förklaring på spåren. Den svenska utrikespolitiken skulle kanske generellt behöva en egen starkare ställning och inte enbart ses som ett medel för att vinna inrikespolitiska lagrar. Det är med andra ord dags för Mona att måna om borgfreden som ett utrikespolitiskt egenvärde.