"Man måste våga prata om aborter"

Alice från Västervik har gjort två aborter och vid båda tillfällena kände hon sig kränkt och illa bemött av personalen som skulle hjälpa henne.

- Innan jag gjorde min första abort hade jag ingen erfarenhet av gynekologer och jag trodde att de skulle vara snälla och tycka lite synd om mig. Att de nästan skulle gulla lite med mig. Jag var i alla fall säker på att jag skulle bli korrekt bemött.

Den första gynekologen Alice träffade var en man som pratade ganska dålig svenska och när hon inte hörde vad han sa bad hon honom upprepa sig. Då blev han irriterad och ganska otrevlig.

- Han frågade om jag inte lärt mig någonting i skolan. Han sa "Du vet väl vad som kan hända?" på ett otrevligt sätt och jag kände mig kränkt. Jag trodde ju att han skulle vara snäll. Jag blev så chockad att jag inte ens kunde säga något tillbaka.

Efter undersökningen bröt Alice ihop. Hon berättar att hon började gråta när hon kom ut från rummet och hon fick prata med en kurator som höll med om att läkaren gjort fel och betett sig illa.

Efter upplevelsen med läkaren utvecklade Alice en rädsla för gynekologbesök. Eftersom hon upplevt att första gången varit obehaglig blev hon ledsen när hon tänkte på att hon skulle behöva gå dit igen. För ett tag sedan tog hennes p-piller slut och eftersom hon fortfarande känner olust inför gynekologiska undersökningar sköt hon hela tiden upp samtalet till gyn. Sedan upptäckte hon att hon var gravid igen. Alice misstänkte att hon var ganska långt gången i graviditeten så hon ringde hon till gyn och fick veta att det fanns en tid tre veckor senare.

- När jag sa att jag ville komma så fort som möjligt blev jag otrevligt bemött av kvinnan jag pratade med. Hon frågade precis som gynekologen 2005 om jag inte visste vad som kan hända om man har oskyddat sex. Jag fick komma dit och göra ett nytt test för att se hur långt gången jag var och när jag satt i väntrummet kom receptionisten fram till mig, pekade på en mamma med barn och sa "Titta vad söta de är!". Hon visste att jag var där för att jag ville göra en abort och då känns det väldigt osmakligt att börja prata om söta barn.

Alice säger att hon känner flera kvinnor som gått igenom liknande saker vid aborter men att det är få som vill prata om det.

- En vän till mig fick själv hålla i verktygen hos gynekologen och en äldre kvinna jag känner blev ifrågasatt när hon skulle göra en abort när hon var 33. De tyckte att hon var för gammal. Många vill inte prata om det, det är ju så tabubelagt. Kvinnor ska väl inte slarva, det handlar kanske om det. Jag undrar om en kille som vill testa sig för könssjukdomar får höra att han får skylla sig själv och borde veta vad som kan hända. Jag jobbar inom fångvården och jag kan ju inte säga till mina klienter att de får skylla sig själva för att de sitter i fängelse. Man måste vara professionell.

Alice tycker att man måste våga prata om aborter.

- Man skulle behöva prata mer om det på till exempel sexualkunskapen, hur det går till och hur det kan kännas så att man är beredd på det. Själva aborten gör så fruktansvärt ont. Det är därför jag inte köper argumentet att vissa kvinnor "sätter i system" att göra abort på abort istället för att använda preventivmedel. Det är inte värt den smärtan.

Om hon inte varit så chockad och ledsen efter första undersökningen tror Alice att hon hade anmält läkaren.

- Det är en utsatt situation och då ska man inte behöva bli kränkt. Dessutom borde de ha enskilda väntrum på gyn, om man är där för att göra abort känns det bara jobbigt att sitta och vänta tillsammans med barnfamiljer och höggravida. Det är också ganska konstigt att det inte finns akuttider. När jag fick vänta i tre veckor ville jag egentligen ha en kvinnlig läkare men då hade jag fått vänta en vecka till. Jag var konstant orolig i tre veckor, det borde man få slippa.

Alice heter egentligen något annat.